Lyft exempel i din blogg utifrån gruppträffarna där du känner att du hittat viktiga ingångar. Kanske har du fått nya tankar, blivit bekräftad, gått i motstånd mot eller något annat som känns viktigt utifrån Atellieristans roll och din utveckling.
Var skall man börja i denna uppgift?
Jag har läst igenom mina tidigare blogginlägg och inser att allt mina funderingar kretsat runt denna termin varit just att definiera atelieristans roll för mig själv.
I gruppträffarna har jag fått pröva mina tankar och en av de viktigaste slutsatserna har nog varit att som atelierista måste man själv våga sväva i osäkerheten av hur resultatet skall se ut samtidigt som man måste vila i mötet med varje barn.
Därför kan man inte alls ha bråttom med att komma fram.utan TID är viktigt!!
På gruppredovisningen sa Lotta en fantastisk sak om flickan som skulle skriva en mycket gammal bok, tack för detta , jag bär det just nu med mig i hjärtat!Just Lottas inställning att hon verkligen lyssnade på vad flickan sa!
Och tänker på citatet :
" NÅGON KANSKE VET VAD ETT BARN ÄR, MEN INGEN VET VAD DET KAN BLI."
AV ANN ÅBERG
Det har varit härligt att få prova material tillsammans på gruppträffarna och jag känner mig trygg i olika material, så detta har förståss bekräftat mig.
En av mina svårigheter har varit att jag inte alls är förankrad i förskolevärlden.
Det kan ju också bero på att vi pratar väldigt mycket om förskoleåldrar eftersom Reggio filosofin utgår från den.
Men det positiva i detta är att jag måste på något sätt hämta ännu mera inspiration från de kloka Reggio Emilia pedagoger som gått före .
Exempelvis har Tarjas föreläsningar gett mig en verklig tyngd bakom orden, jag inser hur livviktigt ett skapande arbete för barnen är och hur viktig atelieristans roll verkligen är, för barnet. Jag minns speciellt Tarjas Emotiva livsrum - som jag ser det är det just den subjektiva lärandesituationen som ser olika ut för alla barn. Detta lilla rum bär jag med mig och bygger på efterhand, ur varje händelse skapar vi som en kedja där våra erfarenheter utvecklar oss. Och som jag ser det får vi en rikedom i desa erfarenheter att plocka av, både sinnliga erfarenhetsbaserade samt sociala, emotionella och intellektuella.
Jag har också verkligen lyssnat och njutit av tankar från kollegerna i arbetslaget och har påverkats väldigt mycket av tankarna om den pedagogiska miljön. Längtar just nu mycket efter att få skapa dessa rum i rummet och föra in tankar om ljus i min undervisning. Ljus , reflektioner och transparens är olika ord som fastnar i dessa rumsliga tankar om miljön.
En annan sak som jag kommit fram till är att samtalet som förs med barnen kan ha samma struktur varje gång för att barnen skall bli mer medvetna om att vi just samtalar på ett visst sätt och inte bara babblar på i största allmänhet. Utifrån detta har jag skrivit ner några frågor som jag skall försöka ha med mig då jag samtalar med barnen om vad vi gjort. För mig är dialogen med barnen viktig och jag vill ge barnet den där totala närvaron av att sitta och lyssna på vad barnet säger.
Nytt citat som fastnat:"Man måste lyssna väldigt noga på allt som alla säger, det är bara så man kan få en bra hörstyrka! av Filip från Lyssnandets pedagogik.
Så ju mer jag funderar ju mer får jag själv syn på att det hänt otroligt mycket med min egen medvetenhet ,mitt ansvar och mitt förhållningssätt vid sidan av det dagliga praktiska arbetet. OCh det är just det som gör mig så stimulerad att fortsätta mitt sökande!
onsdag 14 december 2011
lördag 3 december 2011
Lera som låter
När man släpper taget om ett av sinnena.....
En sådan rolig work-shop vi var med om i torsdags!
Trötta och hängiga kom vi dit och snart hoppade vi, masserade vi varann och gav varann ett energitillskott!
Sedan fick vi gå in i oss själva och blunda och forma lerklumpen i våra händer till ett ljud!!!
Övningen var verkligen rolig och stimulerade det inre ögat!
Tänk vad vi kan se med våra händer! Tänker på leken blindbock som när man lekte den som liten så kunde man faktiskt också se med händerna och kände var det stod någon i rummet.
Jag såg tydliga bilder av ljudet ganska snabbt - något platt - något vridet - något tunt....
Det intressanta var att min medarbetare ( den andra Susanne) och jag såg på ljuden på ungefär samma sätt - konstaterade vi efteråt!
Det var också otroligt roligt att göra ljuden tillsammans med henne, det blev verkligen musik och samspel!
Av två enkla pinnar kan man skapa så mycket!
Det fascinerade mig att ju längre tiden gick desto mer förlorade jag mig i känslan och kunde på slutet inte riktigt tala om vad som var upp o ner på min lerklump, från att ha varit ganska strukturerad från början alltså!
Jag kom helt klart in i ett flow! Jag själv kände en stark lust att bara skapa en massa former i lera!
Som bildövning är det helt tillämpbart med mina elever - Vi kan lyssna på musik och låta barnen skapa med lerklumpen under bordet och sedan sätter vi samman detta till ett gemensamt konstverk!
Delövning två där vi i grupp skapade ett gemensamt konstverk talade mer till synen och intellektet och det stod därmed för andra kvalitéer såklart, som samarbete, att ge energi åt varandras idéer, bekräfta varandra, där hittade vi snabbt en gemensam känsla av att vi befann oss under vatten och att det var sjögräs, havstulpaner och anemoner som vajade till ljudet av vågor....
Hade ingen kamera med mig denna kväll men en bild på havsväxter får symbolisera vårt konstverk!
Bildkällor:
che.gu.se
bioresurs.uu.se
marbipp.se
En sådan rolig work-shop vi var med om i torsdags!
Trötta och hängiga kom vi dit och snart hoppade vi, masserade vi varann och gav varann ett energitillskott!
Sedan fick vi gå in i oss själva och blunda och forma lerklumpen i våra händer till ett ljud!!!
Övningen var verkligen rolig och stimulerade det inre ögat!
Tänk vad vi kan se med våra händer! Tänker på leken blindbock som när man lekte den som liten så kunde man faktiskt också se med händerna och kände var det stod någon i rummet.
Jag såg tydliga bilder av ljudet ganska snabbt - något platt - något vridet - något tunt....
Det intressanta var att min medarbetare ( den andra Susanne) och jag såg på ljuden på ungefär samma sätt - konstaterade vi efteråt!
Det var också otroligt roligt att göra ljuden tillsammans med henne, det blev verkligen musik och samspel!
Av två enkla pinnar kan man skapa så mycket!
Det fascinerade mig att ju längre tiden gick desto mer förlorade jag mig i känslan och kunde på slutet inte riktigt tala om vad som var upp o ner på min lerklump, från att ha varit ganska strukturerad från början alltså!
Jag kom helt klart in i ett flow! Jag själv kände en stark lust att bara skapa en massa former i lera!
Som bildövning är det helt tillämpbart med mina elever - Vi kan lyssna på musik och låta barnen skapa med lerklumpen under bordet och sedan sätter vi samman detta till ett gemensamt konstverk!
Delövning två där vi i grupp skapade ett gemensamt konstverk talade mer till synen och intellektet och det stod därmed för andra kvalitéer såklart, som samarbete, att ge energi åt varandras idéer, bekräfta varandra, där hittade vi snabbt en gemensam känsla av att vi befann oss under vatten och att det var sjögräs, havstulpaner och anemoner som vajade till ljudet av vågor....
Hade ingen kamera med mig denna kväll men en bild på havsväxter får symbolisera vårt konstverk!
Bildkällor:
che.gu.se
bioresurs.uu.se
marbipp.se
tisdag 29 november 2011
Besök i Biskopsgården och grupparbete 24 nov.
1. Ateliern som pedgogisk miljö och 2. Hur använda pedagogisk dokumentation?
Vi träffades på avd. Musslan och gick återigen runt i de mest fantastiska miljöer och rum. Jag reagerade mycket på att Lisa med kolleger verkligen hade lyckats att ge olika känslor åt olika rum , i musikrummet var det varma röda och gula färger, i vattenleksrummet fanns det blå färger och bilder från simmande fiskar och undervattensdjur, i djungelrummet gröna färger och naturmaterial och fågelsång!
I ateljén fanns en härlig målning uppsatt som Linda berättade om hur 3 olika barn hade valt att måla med så olika material som svamp, pensel och slutligen även en limspatel!
I ateljén fanns även en ljusstation där vi fördjupade oss ett tag i färgteorier om komplementfärger och hur man kan blanda olika slags färgade filter för att få fram olika färger. Ljus är ju en förutsättning för att se färg så där känner jag att jag nuddar vid ett projekt som skulle kunna få ingå i min framtida ateljéverksamhet med mina elever!
Helt klart alltså att det återigen blev en massa inspiration att möta mina kolleger i baslaget och att få prata i lugn och ro om vilka utmaningar vi kan ställas inför. Som Lisa och Linda jobbar så etablerar de en kontakt med ateljén redan för de minsta barnen, i mindre grupper och alltid med en pedagog med, sedan kan de större barnen bli mer självgående.
Dessa saker kom vi fram till i diskussionerna:
-Materialet bör vara så öppet som möjligt, dvs inte bara vara till för ett speciellt ändamål, ex,vis kan man faktsikt ta en toarulle och göra avtryck med i färgen och samtidigt bygga med den eller stoppa saker i och se vad som händer....
-Förhållningssättet bör också vara fritt, vi måste vara tillåtande som pedagoger och låta barnet få undersöka vad som händer.
- Vi kan blanda fler material samtidigt, när vi har målat kan man se vad som händer då vi trycker fast lera på målningen!
-Miljön måste också få vara föränderlig, dvs öppen för barnens idéer och förslag om hur den kan utvecklas.
Här är det viktigt att pedagogen är lyhörd så att vi ser om ett material inte används så kan vi ta bort det eller om vi tror att man måste ha byggklossar i byggrummet kanske de skall prövas att flyttas på till ett annat rum så får de en annan innebörd...
- Övergångarna mellan ateljén och avdelningen bör vara flytande, man måste tillåta barnen att "flöda" som Lisa säger, så att de kan flyta emellan fritt. Det får inte vara så stor grej med att gå in i ateljén, det skall uppfattas enkelt och naturligt!
- Viktigt också med gemensamma förhållningsregler inom kollegiet vilket vi diskuterade med Therese , som känner sig ensam i sitt arbetslag inför dessa förändringsprocesser.
Sedan kan man ju lägga till det som vi sedan tidigare konstaterat:
Mycket material, tydligt sorterat, lätt att komma åt, bestämda platser för materialet, ordning och reda reglerna till exempel att barnen får tvätta penslar och plocka undan , avskildhet, lugn och ro, tid för reflektion, variation , bekräftelse, beröm och utmaningar.
Då kommer vi in på fråga 2 om dokumentationen:
Vad är pedagogisk dokumentation?
- Det kan vara filmning med videokamera där ljudet registrerar det barnen säger.
- Stillbilder på processen
- En enkel loggbok som man själv för efter ett avslutat arbete.
Dokumentationen är viktig att reflektera över , med en kollega eller i arbetslaget . Med föräldrar och med barn.
Dokumentationen visar på arbetet som pågått, detta kan sedan kopplas till teorier för att ge en ny utmaning; hur kan man gå vidare i detta?
Dokumentationen är viktig att ge vidare till barnen så att de själva kan berätta om vad de tänkte.
Tips från Lisa:
Ta inte för mycket bilder, tänk hellre igenom innan vad som är viktigt att visa, vi måste ju sedan efteråt ha tid till att gå igenom allt material. Låt barnen vara med och visa på det som hände.
Utifrån detta har jag skrivit ner några frågor som jag skall försöka ha med mig då jag samtalar med barnen om vad vi gjort. För mig är dialogen med barnen viktig och jag vill skapa en känsla av att vi tillsammans hjälps åt att förklara vad som hänt. Kom fram till att inför ett tema kan man bena upp det i några stora frågor:
1. Hur ska vi veta? Vad ska vi göra för att undersöka hur det är?
2. Har detta hänt förut? Är ni säkra på att det är rätt?
3. Finns det någon kompis som vet?
Visar också upp exempel från dagens gemensamma dokumentation med Sarah, 9 år, som själv fotograferade sin saga och berättade för mig medan jag skrev ner den. Hon har arbetat med plastelina lera och bygger med den upp små scenografier för att berätta sin historia.Sagan skall senare bli en liten film.
Visar ett avsnitt bilder som visar på hur ankan skall lösa problemet med att komma över ån, för där finns det en massa godis som hon gärna vill smaka på!
Vi träffades på avd. Musslan och gick återigen runt i de mest fantastiska miljöer och rum. Jag reagerade mycket på att Lisa med kolleger verkligen hade lyckats att ge olika känslor åt olika rum , i musikrummet var det varma röda och gula färger, i vattenleksrummet fanns det blå färger och bilder från simmande fiskar och undervattensdjur, i djungelrummet gröna färger och naturmaterial och fågelsång!
I ateljén fanns en härlig målning uppsatt som Linda berättade om hur 3 olika barn hade valt att måla med så olika material som svamp, pensel och slutligen även en limspatel!
I ateljén fanns även en ljusstation där vi fördjupade oss ett tag i färgteorier om komplementfärger och hur man kan blanda olika slags färgade filter för att få fram olika färger. Ljus är ju en förutsättning för att se färg så där känner jag att jag nuddar vid ett projekt som skulle kunna få ingå i min framtida ateljéverksamhet med mina elever!
Helt klart alltså att det återigen blev en massa inspiration att möta mina kolleger i baslaget och att få prata i lugn och ro om vilka utmaningar vi kan ställas inför. Som Lisa och Linda jobbar så etablerar de en kontakt med ateljén redan för de minsta barnen, i mindre grupper och alltid med en pedagog med, sedan kan de större barnen bli mer självgående.
Dessa saker kom vi fram till i diskussionerna:
-Materialet bör vara så öppet som möjligt, dvs inte bara vara till för ett speciellt ändamål, ex,vis kan man faktsikt ta en toarulle och göra avtryck med i färgen och samtidigt bygga med den eller stoppa saker i och se vad som händer....
-Förhållningssättet bör också vara fritt, vi måste vara tillåtande som pedagoger och låta barnet få undersöka vad som händer.
- Vi kan blanda fler material samtidigt, när vi har målat kan man se vad som händer då vi trycker fast lera på målningen!
-Miljön måste också få vara föränderlig, dvs öppen för barnens idéer och förslag om hur den kan utvecklas.
Här är det viktigt att pedagogen är lyhörd så att vi ser om ett material inte används så kan vi ta bort det eller om vi tror att man måste ha byggklossar i byggrummet kanske de skall prövas att flyttas på till ett annat rum så får de en annan innebörd...
- Övergångarna mellan ateljén och avdelningen bör vara flytande, man måste tillåta barnen att "flöda" som Lisa säger, så att de kan flyta emellan fritt. Det får inte vara så stor grej med att gå in i ateljén, det skall uppfattas enkelt och naturligt!
- Viktigt också med gemensamma förhållningsregler inom kollegiet vilket vi diskuterade med Therese , som känner sig ensam i sitt arbetslag inför dessa förändringsprocesser.
Sedan kan man ju lägga till det som vi sedan tidigare konstaterat:
Mycket material, tydligt sorterat, lätt att komma åt, bestämda platser för materialet, ordning och reda reglerna till exempel att barnen får tvätta penslar och plocka undan , avskildhet, lugn och ro, tid för reflektion, variation , bekräftelse, beröm och utmaningar.
Då kommer vi in på fråga 2 om dokumentationen:
Vad är pedagogisk dokumentation?
- Det kan vara filmning med videokamera där ljudet registrerar det barnen säger.
- Stillbilder på processen
- En enkel loggbok som man själv för efter ett avslutat arbete.
Dokumentationen är viktig att reflektera över , med en kollega eller i arbetslaget . Med föräldrar och med barn.
Dokumentationen visar på arbetet som pågått, detta kan sedan kopplas till teorier för att ge en ny utmaning; hur kan man gå vidare i detta?
Dokumentationen är viktig att ge vidare till barnen så att de själva kan berätta om vad de tänkte.
Tips från Lisa:
Ta inte för mycket bilder, tänk hellre igenom innan vad som är viktigt att visa, vi måste ju sedan efteråt ha tid till att gå igenom allt material. Låt barnen vara med och visa på det som hände.
Utifrån detta har jag skrivit ner några frågor som jag skall försöka ha med mig då jag samtalar med barnen om vad vi gjort. För mig är dialogen med barnen viktig och jag vill skapa en känsla av att vi tillsammans hjälps åt att förklara vad som hänt. Kom fram till att inför ett tema kan man bena upp det i några stora frågor:
1. Hur ska vi veta? Vad ska vi göra för att undersöka hur det är?
2. Har detta hänt förut? Är ni säkra på att det är rätt?
3. Finns det någon kompis som vet?
Visar också upp exempel från dagens gemensamma dokumentation med Sarah, 9 år, som själv fotograferade sin saga och berättade för mig medan jag skrev ner den. Hon har arbetat med plastelina lera och bygger med den upp små scenografier för att berätta sin historia.Sagan skall senare bli en liten film.
Visar ett avsnitt bilder som visar på hur ankan skall lösa problemet med att komma över ån, för där finns det en massa godis som hon gärna vill smaka på!
torsdag 17 november 2011
Picasso och barns bilder
" Det tog mig ett helt liv att måla som ett barn".
Måste bara skriva ner denna reflektion medan den är så färsk...
Hann inte utveckla några djupare tankar om det då Stina visade bilder på kvällens föreläsning.Stina visade lite olika kända konstbilder ihop med barns bilder.
Man jämför ju ibland barns bilder med konstnärer särskilt Picasso har ju varit en konstnär som man citerar genom hans berömda citat:
" Det tog mig ett helt liv att måla som ett barn".
Picasso var ju allsidigt begåvad på alla konstområden han målade, tecknade, skulpterade, jobbade med keramik bland annat. Picasso var lite av en skaparmaskin som provade alla möjliga stilar, hur hann han med allt? Picasso ansåg själv att hans tavlor var lösningar på olika problem. För honom var uttrycket det viktigaste.
Så vad menar Picasso egentligen med detta citat? Jag tror att han menar att han ville skala bort allt som har med manér att göra och komma fram till en ren bild, lika ren och direkt i sitt uttryck som barnet gör då det målar. Jag tror att Picasso menade så när han beundrade barnets mod och nyfikenhet. Eller jag hoppas i alla fall att han hade insikter i hur det fria barnet skapar.
På ytan ser man alltså likheter rent formellt och färgmässigt mellan Picassos bilder och barns bilder men att jämföra barns bilder med Picasso kan bli ett bedömande lika väl som fint och fult i mina öron! Och en jämförelse med något som redan finns. Alltså är det väldigt viktigt hur vi presenterar konstnärers bilder och hur vi sedan tittar på likheter och skillnader mellan barnens bilder och hur konstnären hade gjort...Inte jämförelser som om Picasso var den som gjorde rätt...
Jag söker svar på gåtan Picasso genom att läsa ur Elisabeth Skoglunds bok: " Lusten att skapa" i kapitel 8 - " att visa Picassos konst för barn"
Naturligtvis kan man tycka att barns bilder är lika vackra som vuxna konstnärers! Jag tycker att många av Picassos bilder eller skulpturer är genialiska men bara för att barn gör något som liknar Picassos konst så är barnens bilder inte genialiska per automatik , nej -de är genialiska i sig för det barnen själva gör, för allt arbete de lägger ner på bilden och vad de själva kommer fram till. Barns bilder besitter ärlighet och mod ! Och detta är värt all respekt i världen, och som sagt jag tror att det var det Picasso menade att han själv strävade mot.
Mångfald är ett ord som jag just nu stöter på mer och mer i mina egna tankar.
Jag tror alltså att det är viktigt i sammanhanget att visa på många olika sätt att måla en bild eller bygga en skulptur, ju flera uttryck som finns och som visas ju större frihet får barnet att vara den den är.
Så summan av kardemumman är: framförallt ser jag på barnens bilder som ett språk, ett sätt att uttrycka det som ligger djupast och närmast barnens hjärta. Det uttrycker ett språk ur själen likväl som dansen, rörelsen, sången, musicerandet, poesin, fantasin, ordlekar, ramsor och rolllekar. Alla dessa uttryck är ju lika viktiga!! alla dessa hundra språk....som borde vara så självklart att barnet kan röra sig emellan.
Så dansa din egen dans , måla din egen bild och sjung dina egna sånger skulle jag vilja säga till alla barn!
Elisabeth har arbetat i många år på Moderna Muséet med att visa konst för barn och hon nämner precis det som min farhåga är:
"Hur ska jag kunna visa Picassos konst för barn utan att låsa deras egna upplevelser?" Hennes svar är: "Mina ord måste hjälpa barnen att se det de ser, uttrycka det de känner och höra det de säger"
Precis så med den inställningen så blir konstbilden en hjälp för barnet att förstå sina egna inre upplevelser!
Måste bara skriva ner denna reflektion medan den är så färsk...
Hann inte utveckla några djupare tankar om det då Stina visade bilder på kvällens föreläsning.Stina visade lite olika kända konstbilder ihop med barns bilder.
Man jämför ju ibland barns bilder med konstnärer särskilt Picasso har ju varit en konstnär som man citerar genom hans berömda citat:
" Det tog mig ett helt liv att måla som ett barn".
Picasso var ju allsidigt begåvad på alla konstområden han målade, tecknade, skulpterade, jobbade med keramik bland annat. Picasso var lite av en skaparmaskin som provade alla möjliga stilar, hur hann han med allt? Picasso ansåg själv att hans tavlor var lösningar på olika problem. För honom var uttrycket det viktigaste.
Så vad menar Picasso egentligen med detta citat? Jag tror att han menar att han ville skala bort allt som har med manér att göra och komma fram till en ren bild, lika ren och direkt i sitt uttryck som barnet gör då det målar. Jag tror att Picasso menade så när han beundrade barnets mod och nyfikenhet. Eller jag hoppas i alla fall att han hade insikter i hur det fria barnet skapar.
På ytan ser man alltså likheter rent formellt och färgmässigt mellan Picassos bilder och barns bilder men att jämföra barns bilder med Picasso kan bli ett bedömande lika väl som fint och fult i mina öron! Och en jämförelse med något som redan finns. Alltså är det väldigt viktigt hur vi presenterar konstnärers bilder och hur vi sedan tittar på likheter och skillnader mellan barnens bilder och hur konstnären hade gjort...Inte jämförelser som om Picasso var den som gjorde rätt...
Jag söker svar på gåtan Picasso genom att läsa ur Elisabeth Skoglunds bok: " Lusten att skapa" i kapitel 8 - " att visa Picassos konst för barn"
Naturligtvis kan man tycka att barns bilder är lika vackra som vuxna konstnärers! Jag tycker att många av Picassos bilder eller skulpturer är genialiska men bara för att barn gör något som liknar Picassos konst så är barnens bilder inte genialiska per automatik , nej -de är genialiska i sig för det barnen själva gör, för allt arbete de lägger ner på bilden och vad de själva kommer fram till. Barns bilder besitter ärlighet och mod ! Och detta är värt all respekt i världen, och som sagt jag tror att det var det Picasso menade att han själv strävade mot.
Mångfald är ett ord som jag just nu stöter på mer och mer i mina egna tankar.
Jag tror alltså att det är viktigt i sammanhanget att visa på många olika sätt att måla en bild eller bygga en skulptur, ju flera uttryck som finns och som visas ju större frihet får barnet att vara den den är.
Så summan av kardemumman är: framförallt ser jag på barnens bilder som ett språk, ett sätt att uttrycka det som ligger djupast och närmast barnens hjärta. Det uttrycker ett språk ur själen likväl som dansen, rörelsen, sången, musicerandet, poesin, fantasin, ordlekar, ramsor och rolllekar. Alla dessa uttryck är ju lika viktiga!! alla dessa hundra språk....som borde vara så självklart att barnet kan röra sig emellan.
Så dansa din egen dans , måla din egen bild och sjung dina egna sånger skulle jag vilja säga till alla barn!
Elisabeth har arbetat i många år på Moderna Muséet med att visa konst för barn och hon nämner precis det som min farhåga är:
"Hur ska jag kunna visa Picassos konst för barn utan att låsa deras egna upplevelser?" Hennes svar är: "Mina ord måste hjälpa barnen att se det de ser, uttrycka det de känner och höra det de säger"
Precis så med den inställningen så blir konstbilden en hjälp för barnet att förstå sina egna inre upplevelser!
måndag 14 november 2011
Engagerade eldsjälar
"Har du sett något fint med Dina ögon?"
Föreläsningen med Pernilla Mårtensson var ytterligare en stark aha- upplevelse, så olik Tarjas föreläsning eftersom det var en annan persons temperament som lyste upp föreläsningssalen.
Ytterligare en eldsjäl tänkte jag!
Det fastnar en tanke i mitt huvud och som envist har hängt sig fast där sedan Pernilla äntrade scenen.
När en människa brinner för det hon tror på finns inga hinder!
Hur kan man tvivla om man vet innerst inne att det finns en sån storhet i det lilla? Precis denna övertygelse delade Pernilla med sig av till mig, jag satt som förtrollad av hennes engagemang.
Ibland greppade jag ingenting av hennes strikta scheman , kanske är min förförståelse inte i fas ännu med dessa teoretiska tankar, men det kändes inte så viktigt utan det där som hon berättade om mellan raderna och i skenet av att ha arbetat 37 år i en stadsdel som hon älskade, så vet jag , att med all denna erfarenhet och kunskap som hon besitter ,så ligger det år av tålamod och floder av kärlek till hennes arbete bakom.
Bilderna talade också sitt egna tydliga språk och det var nästan mest dem som fastnade hos mig i denna föreläsningen.
Bilder på barn intensivt sysselsatta med utforskning. Barn som lyssnar på en saga, Barn som undrar,
Barn som tänker i ett inre arbete , i takt med sin egen klocka,
lyssnande efter sina egna ljud,
som sakta sakta blir till insikter,
ord som klämtar inne i deras egna öron.
Fyllda av uppmärksamhet, fyllda av drivkraft att undersöka,
jämföra och klättra ett steg till ....fast kanske i cirklar eller i spår som bara de själva vet om....
Och sedan fastnar också påståendet att : All pedagogisk dokumentations syfte är att "hitta barnets högsta kvalitét" Dvs se det som barnen kan.
Hela tiden Barnets process,
återigen, ifrågasätt alltså din egen duktighet och skala bort bekräftelsebehovet hos dig själv som duktig pedagog och utmana dina förutfattade meningar.
Vill bara läsa mer och mer och tack för boktipset om den lilla boken "Tyst erfarenhet"
Föreläsningen med Pernilla Mårtensson var ytterligare en stark aha- upplevelse, så olik Tarjas föreläsning eftersom det var en annan persons temperament som lyste upp föreläsningssalen.
Ytterligare en eldsjäl tänkte jag!
Det fastnar en tanke i mitt huvud och som envist har hängt sig fast där sedan Pernilla äntrade scenen.
När en människa brinner för det hon tror på finns inga hinder!
Hur kan man tvivla om man vet innerst inne att det finns en sån storhet i det lilla? Precis denna övertygelse delade Pernilla med sig av till mig, jag satt som förtrollad av hennes engagemang.
Ibland greppade jag ingenting av hennes strikta scheman , kanske är min förförståelse inte i fas ännu med dessa teoretiska tankar, men det kändes inte så viktigt utan det där som hon berättade om mellan raderna och i skenet av att ha arbetat 37 år i en stadsdel som hon älskade, så vet jag , att med all denna erfarenhet och kunskap som hon besitter ,så ligger det år av tålamod och floder av kärlek till hennes arbete bakom.
Bilderna talade också sitt egna tydliga språk och det var nästan mest dem som fastnade hos mig i denna föreläsningen.
Bilder på barn intensivt sysselsatta med utforskning. Barn som lyssnar på en saga, Barn som undrar,
Barn som tänker i ett inre arbete , i takt med sin egen klocka,
lyssnande efter sina egna ljud,
som sakta sakta blir till insikter,
ord som klämtar inne i deras egna öron.
Fyllda av uppmärksamhet, fyllda av drivkraft att undersöka,
jämföra och klättra ett steg till ....fast kanske i cirklar eller i spår som bara de själva vet om....
Och sedan fastnar också påståendet att : All pedagogisk dokumentations syfte är att "hitta barnets högsta kvalitét" Dvs se det som barnen kan.
Hela tiden Barnets process,
återigen, ifrågasätt alltså din egen duktighet och skala bort bekräftelsebehovet hos dig själv som duktig pedagog och utmana dina förutfattade meningar.
Vill bara läsa mer och mer och tack för boktipset om den lilla boken "Tyst erfarenhet"
söndag 6 november 2011
Undervisning och Kärlek
reflektioner efter Tarjas föreläsning....
I torsdags var jag sjuk så jag missade Mias föreläsning om dokumentation som jag verkligen hade sett fram emot men försöker nu istället sammanfatta vad Tarjas senaste föreläsning gav.
Det som fastnade starkast är just citatet från Vygotskij:
"Det finns ett enda mål med all undervisning och det är kärlek"
Det är det finaste jag hört någon beskriva pedagogik, naturligtvis måste vi se med kärleksfulla ögon på barnen, det känns så självklart men det ger också en sådan medvetenhet i vad som är meningen med vårt arbete i det längre perspektivet. Kärlek innefattar ju respekt, solidaritet, gemenskap, ödmjukhet, intresse, utmaning och kontinuitet för att nämna några delar av detta stora ord....
I förlängningen så bygger vi ju ett samhälle tillsammans med barnen och ger dem grundläggande värderingar som att lyssna på den andre, vi visar att dialogen är sättet att närma oss varandra, vi visar också med vårt intresse att jag bryr mig om dig, jag visar empati - om du säger vad du tror och tycker så hjälps vi åt att hitta en lösning. Om jag visar dig respekt när du talar om dina idéer så skapar vi demokratiska värderingar.
Just i det Tarja nämner om relationer mellan barn och vuxna ser jag det som att kärleken kommer in.
Den vi verkligen älskar vill vi skall bli fri och få pröva sin potential, vi vill se barnet växa, vi vill stötta det då det får motgångar, vi vill utmana det med att våga mer, vi lyssnar då det tvivlar och pratar om hur man skall gå vidare, vi visar hela tiden att vi tror på att barnet kan klara av det!
Att skapa dessa relationer blir alltså en arbetsmetod!!!! Och arbetssättet blir hela tiden processinriktat eftersom varje barn är unikt så finns det inte ett mål som alla skall nå fram till utan som en kärleksfull pedagog stöttar vi varje enskilt barn.
Tarja pratade om ett Emotivt livsrum - som jag ser det är det just den subjektiva lärandesituationen som ser olika ut för alla barn. Detta lilla rum bär jag med mig och bygger på efterhand, ur varje händelse skapar vi som en kedja där våra erfarenheter utvecklar oss. Och som jag ser det får vi en rikedom i desa erfarenheter att plocka av, både sinnliga erfarenhetsbaserade samt sociala, emotionella och intellektuella.
Tarja pratade också om rättigheter och skyldigheter, om vi blir tagna på allvar och de vuxna omkring oss stöttar oss och vill att vi ska pröva våra idéer så får barnet en frihet men också ett ansvar att undersöka och redovisa.Se vad som händer - ta ansvar för sin egen idé.Våga stå för sina idéer , både att våga misslyckas och att lyckas såklart!
Jag känner att Tarjas föreläsning fördjupade mina tankar om Reggio Emilia pedagogiken som en pedagogisk filosofi med så mycket insikter i hur viktiga de hundra språken är.
Jag känner mig stärkt i min roll som bildlärare och skall fortsätta jobba med att stärka alla barns eget uttryck. Jag kan också säga att genom mitt arbete känner jag varje dag att det är barnen som lär mig saker!! Mina elever kommer från många olika länder, med olika kulturell bakgrund och religion och i kontakten med dem och föräldrarna har jag fått så mycket kunskap om andra världar så i all ödmjukhet känner jag att jag har världens bästa jobb! Ibland mår inte alla barn så bra -de kan vara elever med olika diagnoser, eller svårigheter med språket eller att de tagit på sig en stor del av familjens trauman men då ska jag ta fram ännu mera kärlekstankar - det får bli min utmaning!
I torsdags var jag sjuk så jag missade Mias föreläsning om dokumentation som jag verkligen hade sett fram emot men försöker nu istället sammanfatta vad Tarjas senaste föreläsning gav.
Det som fastnade starkast är just citatet från Vygotskij:
"Det finns ett enda mål med all undervisning och det är kärlek"
Det är det finaste jag hört någon beskriva pedagogik, naturligtvis måste vi se med kärleksfulla ögon på barnen, det känns så självklart men det ger också en sådan medvetenhet i vad som är meningen med vårt arbete i det längre perspektivet. Kärlek innefattar ju respekt, solidaritet, gemenskap, ödmjukhet, intresse, utmaning och kontinuitet för att nämna några delar av detta stora ord....
I förlängningen så bygger vi ju ett samhälle tillsammans med barnen och ger dem grundläggande värderingar som att lyssna på den andre, vi visar att dialogen är sättet att närma oss varandra, vi visar också med vårt intresse att jag bryr mig om dig, jag visar empati - om du säger vad du tror och tycker så hjälps vi åt att hitta en lösning. Om jag visar dig respekt när du talar om dina idéer så skapar vi demokratiska värderingar.
Just i det Tarja nämner om relationer mellan barn och vuxna ser jag det som att kärleken kommer in.
Den vi verkligen älskar vill vi skall bli fri och få pröva sin potential, vi vill se barnet växa, vi vill stötta det då det får motgångar, vi vill utmana det med att våga mer, vi lyssnar då det tvivlar och pratar om hur man skall gå vidare, vi visar hela tiden att vi tror på att barnet kan klara av det!
Att skapa dessa relationer blir alltså en arbetsmetod!!!! Och arbetssättet blir hela tiden processinriktat eftersom varje barn är unikt så finns det inte ett mål som alla skall nå fram till utan som en kärleksfull pedagog stöttar vi varje enskilt barn.
Tarja pratade om ett Emotivt livsrum - som jag ser det är det just den subjektiva lärandesituationen som ser olika ut för alla barn. Detta lilla rum bär jag med mig och bygger på efterhand, ur varje händelse skapar vi som en kedja där våra erfarenheter utvecklar oss. Och som jag ser det får vi en rikedom i desa erfarenheter att plocka av, både sinnliga erfarenhetsbaserade samt sociala, emotionella och intellektuella.
Tarja pratade också om rättigheter och skyldigheter, om vi blir tagna på allvar och de vuxna omkring oss stöttar oss och vill att vi ska pröva våra idéer så får barnet en frihet men också ett ansvar att undersöka och redovisa.Se vad som händer - ta ansvar för sin egen idé.Våga stå för sina idéer , både att våga misslyckas och att lyckas såklart!
Jag känner att Tarjas föreläsning fördjupade mina tankar om Reggio Emilia pedagogiken som en pedagogisk filosofi med så mycket insikter i hur viktiga de hundra språken är.
onsdag 2 november 2011
TEATER TIPS!!!!
EMBLA DANS & TEATER
16 och 17 november kl 9.15 & 10.15
Bygg På
Nu under november månad blir det smygpremiär på EMBLA dans & teaters nya föreställning Bygg på.
Med dans och regnbågsformade klossar skapas ett landskap av figurer och rum som kittlar barnens fantasi. Världar byggs upp och byggs om och där den ena ser ett djur ser en annan en tunnel att krypa igenom.
Ett landskap som ger plats för dansarnas kroppar att fylla i och fylla ut; under, ovanför och mellan. Sticka ut och kliva i. Fingrar och tår, huvud och ögon. Kroppar som båda förhåller sig till varandra och rummet får klossarna att komma till liv…
Bygg På är en sinnrik och fantasifull dansföreställning för 2-5-åringar. Varje föreställning avslutas med en dansverkstad där barnen bl a får komma in på scenen och får en liten tur under, över och genom de fantasifulla klossarna.
3:e våningen, Sockerbruket.
16 och 17 november kl 9.15 & 10.15
Bygg På
Nu under november månad blir det smygpremiär på EMBLA dans & teaters nya föreställning Bygg på.
Med dans och regnbågsformade klossar skapas ett landskap av figurer och rum som kittlar barnens fantasi. Världar byggs upp och byggs om och där den ena ser ett djur ser en annan en tunnel att krypa igenom.
Ett landskap som ger plats för dansarnas kroppar att fylla i och fylla ut; under, ovanför och mellan. Sticka ut och kliva i. Fingrar och tår, huvud och ögon. Kroppar som båda förhåller sig till varandra och rummet får klossarna att komma till liv…
Bygg På är en sinnrik och fantasifull dansföreställning för 2-5-åringar. Varje föreställning avslutas med en dansverkstad där barnen bl a får komma in på scenen och får en liten tur under, över och genom de fantasifulla klossarna.
3:e våningen, Sockerbruket.
söndag 30 oktober 2011
Atelieristans roll
Nya tankar......
Fortsätter reflektera över atelieristans roll och mitt eget förhållande till detta. Ska atelieristan vara en del i skapandet och gå in för att visa på material och teknik eller kan man gå in på barnens initiativ och skapa tillsammans??? Kan man tänja på lärarrollen och kan atelieristan mer vara en förebild, en vuxen som älskar att skapa. Jag tror att detta är en svår och känslig del i atelieristans roll,att visa delaktighet och inkännande med barnet- barnen måste känna att jag också älskar att skapa men de måste ju självklart våga göra sina egna bilder!
Jag håller mig alltid utanför barnens skaparprocesser, vägleder och iakktar, lyssnar, pratar, diskuterar men skapar inte något själv utan försöker fånga varje barn där det är. Stötta, lyfta och inspirera.
Men för någon vecka sedan i min lilla grupp på 4 barn där vi jobbar med både Bild och Drama , jag som bildpedagog och Annika som är dramapedagog så hände det något viktigt mellan oss.Barnen har tjatat på mig länge att jag ska vara med och jag säger alltid nej men nu kände jag att det var en utmaning att pröva. Dessa barn är mellan 8 och 11 år. En av flickorna går i särskolan så vi arbetar med att integrera barn med särskilda behov i denna gruppen. Jag bör säga att vi har jobbat tillsammans i ett år och varvat måleri med sagor varje lektion, ofta har Annika som är dramapedagog berättat men nu berättar barnen egna sagor , påhittade eller gamla bekanta.Vi rör oss alltså i en magisk värld fylld av sagor, fantasier, symboler, färger och former och barnen är alltid delaktiga i en samlingsring i början och i slutet av lektionen.
Gruppen är alltså väldigt trygga med varandra och med oss lärare.
Vi hade hösten som tema och vi hade tittat på höstträd och deras färger. så jag började först visa hur man kan jobba med svampen med tunn färg och lägga lager på lager. Vi använde också en liten roller och till slut tänkte jag : Vad kommer att hända om jag själv går in och börjar måla?
Materialet vi använde var akrylfärg, paljetter och silkespapper.
Så jag närmade mig skapandet sida vid sida med barnen, fast jag ibland också såklart fick gå ifrån och hjälpa någon av barnen. Denna dag fanns det bara tre barn med i gruppen.
Nu har våra bilder börjat ta formen av en saga som vi har utformat så att varje barn får berätta lite grann om sin bild så att det får formen av en saga.
Jag har skrivit ner sagan och fotat av bilderna och i slutet av terminen skall barnen få en liten sagobok med sig hem. Nästa vecka fortsätter sagan....Och jag måste säga att vi hade underbart kul tillsammans, varje barn jobbade med sitt eget uttryck och sina egna bilder så det blev bara positiva känslor så här långt! De var också jätteglada över att jag deltog med dem på deras villkor.
Fortsätter reflektera över atelieristans roll och mitt eget förhållande till detta. Ska atelieristan vara en del i skapandet och gå in för att visa på material och teknik eller kan man gå in på barnens initiativ och skapa tillsammans??? Kan man tänja på lärarrollen och kan atelieristan mer vara en förebild, en vuxen som älskar att skapa. Jag tror att detta är en svår och känslig del i atelieristans roll,att visa delaktighet och inkännande med barnet- barnen måste känna att jag också älskar att skapa men de måste ju självklart våga göra sina egna bilder!
Jag håller mig alltid utanför barnens skaparprocesser, vägleder och iakktar, lyssnar, pratar, diskuterar men skapar inte något själv utan försöker fånga varje barn där det är. Stötta, lyfta och inspirera.
Men för någon vecka sedan i min lilla grupp på 4 barn där vi jobbar med både Bild och Drama , jag som bildpedagog och Annika som är dramapedagog så hände det något viktigt mellan oss.Barnen har tjatat på mig länge att jag ska vara med och jag säger alltid nej men nu kände jag att det var en utmaning att pröva. Dessa barn är mellan 8 och 11 år. En av flickorna går i särskolan så vi arbetar med att integrera barn med särskilda behov i denna gruppen. Jag bör säga att vi har jobbat tillsammans i ett år och varvat måleri med sagor varje lektion, ofta har Annika som är dramapedagog berättat men nu berättar barnen egna sagor , påhittade eller gamla bekanta.Vi rör oss alltså i en magisk värld fylld av sagor, fantasier, symboler, färger och former och barnen är alltid delaktiga i en samlingsring i början och i slutet av lektionen.
Gruppen är alltså väldigt trygga med varandra och med oss lärare.
Vi hade hösten som tema och vi hade tittat på höstträd och deras färger. så jag började först visa hur man kan jobba med svampen med tunn färg och lägga lager på lager. Vi använde också en liten roller och till slut tänkte jag : Vad kommer att hända om jag själv går in och börjar måla?
Materialet vi använde var akrylfärg, paljetter och silkespapper.
Så jag närmade mig skapandet sida vid sida med barnen, fast jag ibland också såklart fick gå ifrån och hjälpa någon av barnen. Denna dag fanns det bara tre barn med i gruppen.
Nu har våra bilder börjat ta formen av en saga som vi har utformat så att varje barn får berätta lite grann om sin bild så att det får formen av en saga.
Jag har skrivit ner sagan och fotat av bilderna och i slutet av terminen skall barnen få en liten sagobok med sig hem. Nästa vecka fortsätter sagan....Och jag måste säga att vi hade underbart kul tillsammans, varje barn jobbade med sitt eget uttryck och sina egna bilder så det blev bara positiva känslor så här långt! De var också jätteglada över att jag deltog med dem på deras villkor.
EN HÖSTSAGA
DET VAR EN GÅNG EN BONDE SOM BODDE UNDER ETT MAGISKT TRÄD I HAMMARKULLEN.
BONDEN SOM BODDE UNDER TRÄDET BRUKADE OFTA KLÄTTRA UPP I TRÄDET, FÖR DÄRIFRÅN KUNDE HAN SE LÅNGT BORT.
BONDEN TITTADE SIG OMKRING ÅT SÖDER, ÖSTER, VÄSTER OCH ÅT NORR.
HAN SÅG DÅ HUR FÅGLARNA FLÖG OCH HUR SOLEN GICK UPP OCH NED VARJE DAG.
NÄR BONDEN VAR UPPE I SITT TRÄD UNDRADE HAN OFTA VAD SOM HÄNDER MED FÅGLARNA PÅ NATTEN OCH VAD DE GÖR.
I DET MAGISKA TRÄDET FANNS DET MAGISKA BÄR OCH FRÅN TRÄDET KUNDE MAN SE EN BÄCK. BÄCKEN LIKNADE ETT VATTENFALL OCH HADE VATTEN SOM VAR GJORT AV GULD.
BONDEN TYCKTE OM TRÄDET SOM STOD PÅ HAMMARKULLENS TORG.
HAN GILLADE ATT LUTA KINDEN MOT STAMMEN, KÄNNA DOFTEN AV BARK OCH SE DEN LILLA FJÄRILEN SOM BODDE I TRÄDET.
HAN KÄNDE SIG ALLTID STARK NÄR HAN VAR VID SITT TRÄD.
Jag har nu börjat fundera vidare på att ta en ytterligare utmaning i att skapa tillsammans i en annan bildgruppdär vi håller på med olika världar och bygger i kartong. Hur skulle det vara att prata med barnen om att arbeta tillsammans? Att fråga vad de tycker? Vill de att vuxna skall vara med? Kan vi lösa upp hierarkin och kan jag som vuxen få barnen att känna sig lika kompetent som den vuxne? Är det möjligt att inspirera varandra men där barnen får vara regissörerna och jag kan hjälpa till att måla en del eller att vi tillsammans spånar på idéer. Kanske just detta kan få barnen att inse att det är inte jag som är lärare som sitter med ett färdigt svar utan att det är skapande processen som är hela idén, att tillsammans ge varandra styrka och mod att pröva idéer, då blir det inte lika individuellt inriktat på varje enskild elev. Detta ställer förståss stora krav på mig att hela tiden lyssna på barnen och att vara följsam och iaktta vad som händer. Inte prata rätt och fel, inte fint och fult utan mer bejaka barnens idéer. Att vara en tydlig ledare hela tiden men inte ta över....att vara en jämlike.Att engagerat visa barnen att i skapandet kan vi mötas och låta våra världar mötas.
Jag funderar vidare.....
fredag 21 oktober 2011
Baslagsträff hos Linda
Hundra språk - Hundra uttryck!
Ja, så upplevde jag den fantastiska miljön på Sotenäs förskola I Partille där Linda jobbar. Jag kände mig som jag gick in och ut ur den ena rummet mer fantastiskt än det andra. Just därför att det var så genomtänkt, omsorgsfullt och insiktsfullt.
Materialen på låga bord, medvetet användande av speglar, material som reflekterar ljuset, inspirations citat målat på fönstret,bilder av barnen fastsatta på golvet, lekvänliga miljöer , gömmor, nivåskillnader, tillgänglighet och avskildhet på samma gång och överallt Hundra språk - Hundra uttryck!!
Jag kan lätt säga att detta var den mest inspirerande förskola jag sett, närmare drömförskolan kommer man inte! Jag blir så inspirerad av miljön eftersom jag själv är väldigt intresserad av det visuella i miljöer och tycker att när man är liten måste man skapa dessa miljöer som kan ge plats åt de olika uttrycken. Skapande i form av musik, dans, måleri, drama, utforskning, matte, naturvetenskap, sociala lekar, sagor, rollspel, umgänge, vila och arbete.
Det var också kul att prata vidare om Atelieristans roll. Jag har funderat mycket på vad Reggio är egentligen?
Vad är Rätt och vad är Fel? Kan det överhuvudtaget bli fel? Om man inte genomlever reggiotankarna i vardagen så kan Reggio bara bli en ytlig bild av något som man inte har förankrat hos sig själv. Som Linda sa då blir det bara en massa blåa flaskor i fönstren eller speglar lite slumpmässigt utställt.Eftersom Reggio filosofin jobbar mycket med det visuella så kan det finnas en fara i att det bara blir vackert...
Reggio blir alltså vad man gör det till hos sig själv i mötet med barnen, det blir säkert olika beroende på vilken förskolekultur man jobbar i - det finns ingen färdig typisk filosofi utan en vilja att använda barnens alla uttryck och alla språk.
Det fanns det massor av bevis för att man gör på Lindas förskola. Hade jag haft småbarn idag skulle jag lätt valt att låta mina barn få uppleva det här och gå på Lindas förskola!
Medan vi pratade om filosofin så skapade vi också collage precis som Linda visade att barnen på hennes förskola gjort. Linda menar att barnen nu har vant sig vid att jobba längre och längre på sina bilder och att de accepterar att när man är på Torget så lämnar man kvar sina alster och tar inte hem med en gång.
Ja, så upplevde jag den fantastiska miljön på Sotenäs förskola I Partille där Linda jobbar. Jag kände mig som jag gick in och ut ur den ena rummet mer fantastiskt än det andra. Just därför att det var så genomtänkt, omsorgsfullt och insiktsfullt.
Materialen på låga bord, medvetet användande av speglar, material som reflekterar ljuset, inspirations citat målat på fönstret,bilder av barnen fastsatta på golvet, lekvänliga miljöer , gömmor, nivåskillnader, tillgänglighet och avskildhet på samma gång och överallt Hundra språk - Hundra uttryck!!
Jag kan lätt säga att detta var den mest inspirerande förskola jag sett, närmare drömförskolan kommer man inte! Jag blir så inspirerad av miljön eftersom jag själv är väldigt intresserad av det visuella i miljöer och tycker att när man är liten måste man skapa dessa miljöer som kan ge plats åt de olika uttrycken. Skapande i form av musik, dans, måleri, drama, utforskning, matte, naturvetenskap, sociala lekar, sagor, rollspel, umgänge, vila och arbete.
Det var också kul att prata vidare om Atelieristans roll. Jag har funderat mycket på vad Reggio är egentligen?
Vad är Rätt och vad är Fel? Kan det överhuvudtaget bli fel? Om man inte genomlever reggiotankarna i vardagen så kan Reggio bara bli en ytlig bild av något som man inte har förankrat hos sig själv. Som Linda sa då blir det bara en massa blåa flaskor i fönstren eller speglar lite slumpmässigt utställt.Eftersom Reggio filosofin jobbar mycket med det visuella så kan det finnas en fara i att det bara blir vackert...
Reggio blir alltså vad man gör det till hos sig själv i mötet med barnen, det blir säkert olika beroende på vilken förskolekultur man jobbar i - det finns ingen färdig typisk filosofi utan en vilja att använda barnens alla uttryck och alla språk.
Det fanns det massor av bevis för att man gör på Lindas förskola. Hade jag haft småbarn idag skulle jag lätt valt att låta mina barn få uppleva det här och gå på Lindas förskola!
Medan vi pratade om filosofin så skapade vi också collage precis som Linda visade att barnen på hennes förskola gjort. Linda menar att barnen nu har vant sig vid att jobba längre och längre på sina bilder och att de accepterar att när man är på Torget så lämnar man kvar sina alster och tar inte hem med en gång.
Vi pratade om atelieristans roll som inspiratör och coach - som experten på golvet som jobbar med materialen. Som kan inspirera både barn och vuxna. När jag ser Lindas förskola ser jag hur viktigt det är att det finns en person med denna kompetens på varje förskola. Men det viktigaste av allt är att tänket genomsyrar allt- det får inte bara bli en enstaka upplevelse i ateljén på fredagar utan utforskandet är en del av barnens nyfikenhet och drivkraft. Och som jag själv tycker så måste pedagogerna vara engagerade i barnens utveckling och SE och LYSSNA på barnet!
söndag 16 oktober 2011
Boktips om barn, bild och konst
Kan varmt rekommendera boken :" Barns bilder - och solen lyste blå." av Katta Nordenfalk
På insidan av boken står följande citat av Carlo Derkert skrivet:
"Adam bodde i ett gult hus men hade ingen fru. Och sent i natten kom Gud Fader in och tog Adams revben och ripsraps var Adam väckt av Eva. Eva ropade: Här har du din vän Eva!
Då sa Adam : Jag har väl ingen vän som heter Eva?
Eva: Jo, du minns väl mig på festen.
Adam: Nej, men vi kan väl vara vänner ändå.
Ja, ja , sa Eva lite tveksamt.
Men en vacker dag blev de vänner.
Och solen lyste blå på den blå himlen.
Om man nu är lärare skall man då ändra denna 7-åriga författarinnas skapelseberättelse?
Solen är väl inte blå? Jomen , om man läser början: Adam bodde i ett gult hus. Då måste solen vara blå! Det är ju huset och det som händer där som är det viktiga. Det är logik. Poesins logik. Måleriets logik."
Boken handlar alltså om skapande med barn utifrån poesins logik och måleriets logik.
Ett annat citat från boken : ”Barn bär möjlighetsglasögon. I fantasin är allt möjligt som vi kan förverkliga eller avstå ifrån. På samma sätt är det med konsten.”
I boken nämns både Project Zero och Loris Malaguzzi.
Bland annat pratar man om hur viktig dokumentation visar på hur barnen går tillväga steg för steg då de skapar sina bilder.
Om barn och unga får möta konsten och utsättas för nya utmaningar i sitt skapande, kan det oförutsedda - det förut ej sedda - ta form.
"Seendets pedagogik handlar om att tränga in i tingen, att undersöka, att inse, att tillägna sig bilder och reflektera för att kunna ta ställning." citat av Loris Malaguzzi.
lördag 15 oktober 2011
Konstinspiration i ateljén?
Hur kan konst inspirera arbetet i ateljén?
Denna fråga känns som jag skulle kunna skriva ganska mycket om eftersom jag jobbar väldigt mycket utifrån konsten då jag arbetar med barnen i ateljén. Det kan vara att titta på konstbilder med barnen, att se utställningar med dem men framförallt är det ett förhållningssätt.
I det konstnärliga skapandet måste man ifrågasätta problem, hitta lösningar, omformulera sig och skapa helt enkelt.Detta känner jag igen från Tarjas seminarium om ateljén som laboratorium.
Så tänker också en konstnär - det fick vi höra av Marie Bondesson under vår visning på Konsthallen att konstnären Wim Botha som skapat i frigolit , hade byggt verket på plats med materialet och lite sett hur det skulle bli efter hand, han hade alltså ingen färdig förebild. Han skapade och hittade lösningarna efterhand som verket växte fram. Han komponerade alltså i stunden. Detta öppna fria förhållningssätt påminner om de mindre barnens utforskande och "klottrande" med material.
Ibland tar ju skapandet över och handen och det sinnliga leder dig vidare till lösningen. Det är ofta just det där misstaget vi gör i bilden som leder oss vidare till en ny sida av problemet, en kreativ lösning.
Så jobbar alltså konstnären med mycket tålamod och känslighet för att hitta det rätta uttrycket. Därför
tror jag verkligen att vi måste ge barnen mycket tid till att utforska material i lugn och ro för att skapa sig en trygghet i att skapa. Man skapar en tillit till att det inte är farligt att "misslyckas" utan lusten att skapa blir starkare.
En konstnär är också mån om sin arbetsplats. Jag tycker att många ateljéer lite nonchalant lämnas som ett stökigt rum där man ställer in allsköns bråte eller ateljér som står outnyttjade av barnen och det är sorgligt att de inte kan få liv.
I den konstnärligt inspirerade drömateljén finns materialen lätt åtkomliga men visuellt uppsorterade, inte bara pennor huller om buller. Gärna sorterade i varma och kalla färger, rena penslar och papper lätt åtkomligt .En ateljé kan inte lämnas vind för våg.
Jag tycker också att framförallt fria ytor är viktiga för barnen att kunna bre ut sig på. Det är också viktigt att ta ateljéarbetet som ett viktigt arbete och då måste vissa ytor vara till bygg och konstruktion och andra till måleri exempelvis. Miljön måste vara tillåtande men ha fasta ramar för var skapandet kan ske. Det bör också finnas avställningsytor så barnen kan återkomma till sina arbeten och reflektera över var i processen de är just nu , detta ihop med atelieristan.
En atelierista som har specialkompetens för bild och skapande, både med hantverket, materialet men även vilka processer som sätts igång. Jag tror inte att något barn kan gå in av sig själv i ateljén och skapa utan alla barn behöver förebilder och struktur för att våga kasta sig ut i ett skapande.
Först efter en trygghet i att veta hur miljön är uppbyggd och vilka villkor som gäller för det praktiska kan barnen hitta sitt eget själsliga rum och kontakten med skapandet uppstår.
Denna fråga känns som jag skulle kunna skriva ganska mycket om eftersom jag jobbar väldigt mycket utifrån konsten då jag arbetar med barnen i ateljén. Det kan vara att titta på konstbilder med barnen, att se utställningar med dem men framförallt är det ett förhållningssätt.
I det konstnärliga skapandet måste man ifrågasätta problem, hitta lösningar, omformulera sig och skapa helt enkelt.Detta känner jag igen från Tarjas seminarium om ateljén som laboratorium.
Så tänker också en konstnär - det fick vi höra av Marie Bondesson under vår visning på Konsthallen att konstnären Wim Botha som skapat i frigolit , hade byggt verket på plats med materialet och lite sett hur det skulle bli efter hand, han hade alltså ingen färdig förebild. Han skapade och hittade lösningarna efterhand som verket växte fram. Han komponerade alltså i stunden. Detta öppna fria förhållningssätt påminner om de mindre barnens utforskande och "klottrande" med material.
Ibland tar ju skapandet över och handen och det sinnliga leder dig vidare till lösningen. Det är ofta just det där misstaget vi gör i bilden som leder oss vidare till en ny sida av problemet, en kreativ lösning.
Så jobbar alltså konstnären med mycket tålamod och känslighet för att hitta det rätta uttrycket. Därför
tror jag verkligen att vi måste ge barnen mycket tid till att utforska material i lugn och ro för att skapa sig en trygghet i att skapa. Man skapar en tillit till att det inte är farligt att "misslyckas" utan lusten att skapa blir starkare.
En konstnär är också mån om sin arbetsplats. Jag tycker att många ateljéer lite nonchalant lämnas som ett stökigt rum där man ställer in allsköns bråte eller ateljér som står outnyttjade av barnen och det är sorgligt att de inte kan få liv.
I den konstnärligt inspirerade drömateljén finns materialen lätt åtkomliga men visuellt uppsorterade, inte bara pennor huller om buller. Gärna sorterade i varma och kalla färger, rena penslar och papper lätt åtkomligt .En ateljé kan inte lämnas vind för våg.
Jag tycker också att framförallt fria ytor är viktiga för barnen att kunna bre ut sig på. Det är också viktigt att ta ateljéarbetet som ett viktigt arbete och då måste vissa ytor vara till bygg och konstruktion och andra till måleri exempelvis. Miljön måste vara tillåtande men ha fasta ramar för var skapandet kan ske. Det bör också finnas avställningsytor så barnen kan återkomma till sina arbeten och reflektera över var i processen de är just nu , detta ihop med atelieristan.
Därför tror jag att det verkligen behövs en person som visar på möjligheterna.
En atelierista som har specialkompetens för bild och skapande, både med hantverket, materialet men även vilka processer som sätts igång. Jag tror inte att något barn kan gå in av sig själv i ateljén och skapa utan alla barn behöver förebilder och struktur för att våga kasta sig ut i ett skapande.
Först efter en trygghet i att veta hur miljön är uppbyggd och vilka villkor som gäller för det praktiska kan barnen hitta sitt eget själsliga rum och kontakten med skapandet uppstår.
Konstbiennal på Konsthallen
Samtalsworkshop
Igår var det alltså dags för samtidskonsten i form av besök på Konsthallen.
Jag var fylld av förväntan och känner mig som en van betraktare av konst och jag blev inte besviken.
Första rummet bestod av en enormt stor vit installation, i alla fall var det det första intrycket, det var monumentalt och svårt att värja sig mot. Det vita materialet var frigolit men i en komposition balanserad med ofärgat trä. Frigolit som såg ut som marmor - redan där fick jag mig en aha-upplevelse. Det är därför dessa former svävar som i en fritt svävande rörelse som stiger upp ur golvet. Känslorna som kom var framförallt Frihet men även Balans. Att sväva som en stor albatross i rummet.Formerna sprängde sig loss ur sina träramar och svävade iväg. Det var lätt att identifiera känslan med ord som Längtan, Lätthet och Luft.
Assosiationerna gick också till Hav - kanske det var uppspolat vrakgods eller en inre längtan att bryta sig loss??? Konstnären heter Wim Botha.
Verk 2 i samma rum var fotografier av Zarina Bhimji. Även här kände man spänningen mellan instängdhet och längtan ut. Nästan alla bilder var tagna i motljus så man såg ljuset som ett hål i bilden dit blicken sökte sig. Det fanns en stark känsla av instängdhet i verken. Man vill bort från miljöerna, rummen gav inga trevliga associationer - de såg ut som fängelser, natthärbärgen, drogkvartar eller smutsiga trappuppgångar där misären och förfallet dröjde sig kvar. Kanske det var just denna känsla som konstnären ville visa på, dessa rum som vi aldrig skulle ha gått in i annars om hon inte fotat av dem. Genom bilderna flyttas vi till platser som vi själva inte valt.Fotona gav mig en känsla av att ha sett platser efter ett brott eller en våldtäkt, de blev som bilder från en rättegång.
Det tredje verket vi hann med att diskutera var av Antonio Vega Macotela. Här kom det mest komplicerade verket och jag lämnade Konsthallen med en stark känsla av distans efter att ha tagit del av verket som han kallar Time Exchange. Han bytte alltså sin tid mot fångarnas tid och de gjorde honom tjänster och gentjänster . De samlade cigarettfimpar och skapade bilder av, de gjorde Rubbings av sina madrasser eller föremål i sin närhet,en fånge gröpte ur en bok med sina tics med sitt finger och en fånge skapade en bild av alla ljud som han hörde omkring sig hela tiden. Jag tycker att verket var komplicerat eftersom det var många frågor som ställdes men inte så många svar som gavs. Vilken historia ligger bakom projektet? Hur tog han kontakt med fångarna? Vilken relation skapade han med dem? Hur länge pågick projektet i fängelset?
Resultatet av utställningen blev helt avgörande av att man läste skyltarna där bakgrundstexten stod som var en förklaring. Jag undrar hur det skulle ha sett ut om han istället hade filmat processen under tiden och visat fångarnas medverkan på en film, då mannen med ticsen gröpte ur boken exempelvis.
Det var nog denna avsaknad av fångarna som gjorde att jag kände det som att han i egenskap av fri man utnyttjade sin position och tog en bit av deras liv med sig utan att förklara mer om personerna bakom. Det kändes som om han använde sin maktställning över dem. Sedan skapade ju verken en känsla av ångest över att fångarna har så mycket tid, till vad? Var det det han ifrågasatte? Det enda spår som lämnades kvar var bara en ytlig bild av ett helt människoöde och en tragisk levnadshistoria.
I alla fall sattes många frågor igång och samtalet runt den stora världskartan visade hur många olika ord vi alla associerade till den. Många upplevde den som jobbig pga ljuden men den lilla stund jag stod framför den tyckte jag att den var ganska humoristisk med alla konstiga knasiga kablar som hängde helt slumpartat kors och tvärs, lite galen och anarkistisk men ganska befriande. Min association gick till Kommunikationsbanor, Synapser i hjärnan och Nätverk som Facebook och Internet.
Det enda negativa som jag kände var att det var för kort tid för att se så många stora, komplicerade verk och hinna känna efter, formulera och fördjupa disskusionen....
Igår var det alltså dags för samtidskonsten i form av besök på Konsthallen.
Jag var fylld av förväntan och känner mig som en van betraktare av konst och jag blev inte besviken.
Första rummet bestod av en enormt stor vit installation, i alla fall var det det första intrycket, det var monumentalt och svårt att värja sig mot. Det vita materialet var frigolit men i en komposition balanserad med ofärgat trä. Frigolit som såg ut som marmor - redan där fick jag mig en aha-upplevelse. Det är därför dessa former svävar som i en fritt svävande rörelse som stiger upp ur golvet. Känslorna som kom var framförallt Frihet men även Balans. Att sväva som en stor albatross i rummet.Formerna sprängde sig loss ur sina träramar och svävade iväg. Det var lätt att identifiera känslan med ord som Längtan, Lätthet och Luft.
Assosiationerna gick också till Hav - kanske det var uppspolat vrakgods eller en inre längtan att bryta sig loss??? Konstnären heter Wim Botha.
Verk 2 i samma rum var fotografier av Zarina Bhimji. Även här kände man spänningen mellan instängdhet och längtan ut. Nästan alla bilder var tagna i motljus så man såg ljuset som ett hål i bilden dit blicken sökte sig. Det fanns en stark känsla av instängdhet i verken. Man vill bort från miljöerna, rummen gav inga trevliga associationer - de såg ut som fängelser, natthärbärgen, drogkvartar eller smutsiga trappuppgångar där misären och förfallet dröjde sig kvar. Kanske det var just denna känsla som konstnären ville visa på, dessa rum som vi aldrig skulle ha gått in i annars om hon inte fotat av dem. Genom bilderna flyttas vi till platser som vi själva inte valt.Fotona gav mig en känsla av att ha sett platser efter ett brott eller en våldtäkt, de blev som bilder från en rättegång.
Det tredje verket vi hann med att diskutera var av Antonio Vega Macotela. Här kom det mest komplicerade verket och jag lämnade Konsthallen med en stark känsla av distans efter att ha tagit del av verket som han kallar Time Exchange. Han bytte alltså sin tid mot fångarnas tid och de gjorde honom tjänster och gentjänster . De samlade cigarettfimpar och skapade bilder av, de gjorde Rubbings av sina madrasser eller föremål i sin närhet,en fånge gröpte ur en bok med sina tics med sitt finger och en fånge skapade en bild av alla ljud som han hörde omkring sig hela tiden. Jag tycker att verket var komplicerat eftersom det var många frågor som ställdes men inte så många svar som gavs. Vilken historia ligger bakom projektet? Hur tog han kontakt med fångarna? Vilken relation skapade han med dem? Hur länge pågick projektet i fängelset?
Resultatet av utställningen blev helt avgörande av att man läste skyltarna där bakgrundstexten stod som var en förklaring. Jag undrar hur det skulle ha sett ut om han istället hade filmat processen under tiden och visat fångarnas medverkan på en film, då mannen med ticsen gröpte ur boken exempelvis.
Det var nog denna avsaknad av fångarna som gjorde att jag kände det som att han i egenskap av fri man utnyttjade sin position och tog en bit av deras liv med sig utan att förklara mer om personerna bakom. Det kändes som om han använde sin maktställning över dem. Sedan skapade ju verken en känsla av ångest över att fångarna har så mycket tid, till vad? Var det det han ifrågasatte? Det enda spår som lämnades kvar var bara en ytlig bild av ett helt människoöde och en tragisk levnadshistoria.
I alla fall sattes många frågor igång och samtalet runt den stora världskartan visade hur många olika ord vi alla associerade till den. Många upplevde den som jobbig pga ljuden men den lilla stund jag stod framför den tyckte jag att den var ganska humoristisk med alla konstiga knasiga kablar som hängde helt slumpartat kors och tvärs, lite galen och anarkistisk men ganska befriande. Min association gick till Kommunikationsbanor, Synapser i hjärnan och Nätverk som Facebook och Internet.
Det enda negativa som jag kände var att det var för kort tid för att se så många stora, komplicerade verk och hinna känna efter, formulera och fördjupa disskusionen....
måndag 10 oktober 2011
Förorten 2.0
Förorten 2.0
Idag påbörjade jag ett nytt stort konstprojekt med alla mina bildelever på Kulturskolan i Angered.
Vi kommer att jobba med en konstnär som heter Lars Andersson-Schaar som resulterar i en utställning med barnens bilder. Vernissagen är den 27 oktober! dvs snart, på Blå Ställets Kulturhus .
Barnen får göra bilder, teckna, måla, fotografera, bli filmade och intervjuade och kanske även jobba tredimensionellt.
Vi förhåller oss till temat förorten, Vad tycker du är positivt och fint med att bo där du bor? Vad är fint och vackert? Vad är tråkigt och fult? Vilka är dina framtidsdrömmar? Hur skulle du vilja bo? Vad vill du arbeta med? Hur kommer Angered att se ut i framtiden?
Lars är konstnär med bakgrund inom videokonst och projektioner. Hans hemsida är:
http://www.andersson-schaar.se/
Känns otroligt tajmat med den nya delkursen i samtidskonst så vi ses på Konsthallen! På återhörande!
Idag påbörjade jag ett nytt stort konstprojekt med alla mina bildelever på Kulturskolan i Angered.
Vi kommer att jobba med en konstnär som heter Lars Andersson-Schaar som resulterar i en utställning med barnens bilder. Vernissagen är den 27 oktober! dvs snart, på Blå Ställets Kulturhus .
Barnen får göra bilder, teckna, måla, fotografera, bli filmade och intervjuade och kanske även jobba tredimensionellt.
Vi förhåller oss till temat förorten, Vad tycker du är positivt och fint med att bo där du bor? Vad är fint och vackert? Vad är tråkigt och fult? Vilka är dina framtidsdrömmar? Hur skulle du vilja bo? Vad vill du arbeta med? Hur kommer Angered att se ut i framtiden?
Lars är konstnär med bakgrund inom videokonst och projektioner. Hans hemsida är:
http://www.andersson-schaar.se/
Känns otroligt tajmat med den nya delkursen i samtidskonst så vi ses på Konsthallen! På återhörande!
lördag 8 oktober 2011
Mod och Lust
WORK IN PROGRESS
Barnen serverades krämig akrylfärg och de fick sitta mittemot varandra och titta på varandra för att måla av varandra.
De fick grundfärgerna rött, gult och blått plus den vita och använde sig av riktigt tjockt akvarellpapper.Alla andra färger fick de blanda till själva , det är något som vi har gjort tillsammans flera gånger innan vi kom till just denna delen i arbetet. Barnen har alltså sedan innan bekantat sig med materialet och fått uforska det utan att det skall bli något!
Men vad händer då idag? Kan barnen hålla sig till en "viss" uppgift?
Det är spännande att se vad som händer på vägen, vad sätter det igång för gestaltningsidéer hos barnen? Vad är det att måla av?
Det mest fascinerande jag observerar är med vilket mod barnen ger sig in och blandar till exempel nya färger som inte finns.
Den bruna färgen till exempel som inte är helt lätt att få till! De provar och provar tills de blir nöjda.Och då blir de själva så överrumplade av att de lyckades så det kommenteras högljutt i ateljén. Titta det blev brunt!
Ibland tar lusten över på vägen och en del barn stannar upp i processen. Då kan det bli bara grönt ,som den pojken som målat den helgröna bilden - han satt i 30 min. och bara blandade gult och blått och for med penseln fram och tillbaka över pappret, sedan visade jag honom hur man kan använda penselskaftet och rista i färgen , då blev det ytterligare 10 min. som han var helt uppslukad av denna aktivitet.
Det var som ju mer han höll på och utforskade ju mer lust fick han att variera och fortsätta.
Eller så tillkommer nya bilder ur de gamla, som den blå bilden- som är gjord av en flicka, som då hon hade klarat av sin första målning och avbildat sin kompis så var hon tvungen att bara fördjupa sig i den blå färgen.Hon döpte bilden glatt till Vattenkaramellen!
Det är långt ifrån så att det blev porträtt men det viktiga var ju att barnen hade nyfikenheten och Modet och Lusten att skapa!
Efter vi målat våra bilder sitter vi i en ring på golvet och reflekterar tillsammans om hur de upplevde hur det var att måla.
Tänker på hur viktigt det är som pedagog att förmedla just det positiva och inte fastna i : " ja men var uppgiften att måla en vattenkaramell?"
Det finns inga misslyckanden, alla barn är på sin egen nivå hela tiden och det är med glädje jag läser ur Lyssnandets Pedagogik av Ann Åberg s.85: " Men en misslyckad händelse blir inte lyckad bara av sig själv. Den kräver reflektion, annars kommer jag för alltid att minnas händelsen som något tråkigt eller pinsamt som i sin tur avskräcker mig från att våga pröva igen."
Detta var 5-åringar som målade på en förskola.
Barnen serverades krämig akrylfärg och de fick sitta mittemot varandra och titta på varandra för att måla av varandra.
De fick grundfärgerna rött, gult och blått plus den vita och använde sig av riktigt tjockt akvarellpapper.Alla andra färger fick de blanda till själva , det är något som vi har gjort tillsammans flera gånger innan vi kom till just denna delen i arbetet. Barnen har alltså sedan innan bekantat sig med materialet och fått uforska det utan att det skall bli något!
Men vad händer då idag? Kan barnen hålla sig till en "viss" uppgift?
Det är spännande att se vad som händer på vägen, vad sätter det igång för gestaltningsidéer hos barnen? Vad är det att måla av?
Det mest fascinerande jag observerar är med vilket mod barnen ger sig in och blandar till exempel nya färger som inte finns.
Den bruna färgen till exempel som inte är helt lätt att få till! De provar och provar tills de blir nöjda.Och då blir de själva så överrumplade av att de lyckades så det kommenteras högljutt i ateljén. Titta det blev brunt!
Ibland tar lusten över på vägen och en del barn stannar upp i processen. Då kan det bli bara grönt ,som den pojken som målat den helgröna bilden - han satt i 30 min. och bara blandade gult och blått och for med penseln fram och tillbaka över pappret, sedan visade jag honom hur man kan använda penselskaftet och rista i färgen , då blev det ytterligare 10 min. som han var helt uppslukad av denna aktivitet.
Det var som ju mer han höll på och utforskade ju mer lust fick han att variera och fortsätta.
Eller så tillkommer nya bilder ur de gamla, som den blå bilden- som är gjord av en flicka, som då hon hade klarat av sin första målning och avbildat sin kompis så var hon tvungen att bara fördjupa sig i den blå färgen.Hon döpte bilden glatt till Vattenkaramellen!
Det är långt ifrån så att det blev porträtt men det viktiga var ju att barnen hade nyfikenheten och Modet och Lusten att skapa!
Efter vi målat våra bilder sitter vi i en ring på golvet och reflekterar tillsammans om hur de upplevde hur det var att måla.
Tänker på hur viktigt det är som pedagog att förmedla just det positiva och inte fastna i : " ja men var uppgiften att måla en vattenkaramell?"
Det finns inga misslyckanden, alla barn är på sin egen nivå hela tiden och det är med glädje jag läser ur Lyssnandets Pedagogik av Ann Åberg s.85: " Men en misslyckad händelse blir inte lyckad bara av sig själv. Den kräver reflektion, annars kommer jag för alltid att minnas händelsen som något tråkigt eller pinsamt som i sin tur avskräcker mig från att våga pröva igen."
Detta var 5-åringar som målade på en förskola.
måndag 3 oktober 2011
Filurer
Idag tog jag ett beslut i Reggio Emilia anda att inte instruera eller tala om olika lösningar utifrån mitt vuxenperspektiv utan bestämde att kasta om ordningen på lektionen och börja med den utforskande fria fasen.
Jag som annars alltid börjar med färg och form problem , lägger upp en tydlig instruktion och introducerar materialen för att visa på dess möjligheter utan att försöka begränsa barnen. I slutet av varje lektion har vi den utforskande fasen och det blir verkstad.Jag har gjort så av flera anledningar, bland annat för att många barn inte klarar av att skapa utan att veta vad de skall förhålla sig till, friheten gör att de annars hamnar i ett vacum, de går runt och vågar inte börja. Om jag hjälper dem i början ger jag dem inspiration och "puffar igång" dem och låter dem lära känna materialen. Men idag kastade jag mig ut i det fria först. Barnen fick välja....
Barnen blev först lite oroliga och visste inte riktigt vad de skulle hitta på - om de kanske ville måla som vanligt i alla fall - men jag presenterade konstruktionshörnan med varm limpistol och en massa överblivet material i en låda och helt plötsligt skapade alla nästan samtidigt små familjer av flörtkulor och små plastögon! Plastögonen var en prövning för mig att tillåta, det kryper i mig av dessa livlösa standardiserade ögon men påsen hade gömt sig längst ner i botten på lådan så det var för sent att ta bort den resonerade jag och svalde min förargelse.
Och vilka filurer de skapade!
Man riktigt ser deras karaktärer i de små ögonen och de knasiga kombinationerna.
Läser i Lyssnandets Pedagogik om fyra ord som Hillevi Lenz Taguchi tar upp i sin artikel, s.45 "Om fantasier och rädsla i ett pedagogiskt arbete" nämligen Fantasi, Rädsla, Lust och Mod.
Hon menar att man måste hitta nya sätt hela tiden, varje dag för att hitta och pröva nya praktiker i vardagen för att tillsammans med barnen göra demokrati och etik.Det är både roligt och läskigt att träda in i nya skaparområden och det tror jag även gäller barnen! Läser också vidare om det fina citatet av Ann Åberg och hoppas att alla pedagoger och vuxna skulle använda sig av det oftare!
" NÅGON KANSKE VET VAD ETT BARN ÄR, MEN INGEN VET VAD DET KAN BLI."
AV ANN ÅBERG
Jag som annars alltid börjar med färg och form problem , lägger upp en tydlig instruktion och introducerar materialen för att visa på dess möjligheter utan att försöka begränsa barnen. I slutet av varje lektion har vi den utforskande fasen och det blir verkstad.Jag har gjort så av flera anledningar, bland annat för att många barn inte klarar av att skapa utan att veta vad de skall förhålla sig till, friheten gör att de annars hamnar i ett vacum, de går runt och vågar inte börja. Om jag hjälper dem i början ger jag dem inspiration och "puffar igång" dem och låter dem lära känna materialen. Men idag kastade jag mig ut i det fria först. Barnen fick välja....
Barnen blev först lite oroliga och visste inte riktigt vad de skulle hitta på - om de kanske ville måla som vanligt i alla fall - men jag presenterade konstruktionshörnan med varm limpistol och en massa överblivet material i en låda och helt plötsligt skapade alla nästan samtidigt små familjer av flörtkulor och små plastögon! Plastögonen var en prövning för mig att tillåta, det kryper i mig av dessa livlösa standardiserade ögon men påsen hade gömt sig längst ner i botten på lådan så det var för sent att ta bort den resonerade jag och svalde min förargelse.
Och vilka filurer de skapade!
Man riktigt ser deras karaktärer i de små ögonen och de knasiga kombinationerna.
Läser i Lyssnandets Pedagogik om fyra ord som Hillevi Lenz Taguchi tar upp i sin artikel, s.45 "Om fantasier och rädsla i ett pedagogiskt arbete" nämligen Fantasi, Rädsla, Lust och Mod.
Hon menar att man måste hitta nya sätt hela tiden, varje dag för att hitta och pröva nya praktiker i vardagen för att tillsammans med barnen göra demokrati och etik.Det är både roligt och läskigt att träda in i nya skaparområden och det tror jag även gäller barnen! Läser också vidare om det fina citatet av Ann Åberg och hoppas att alla pedagoger och vuxna skulle använda sig av det oftare!
" NÅGON KANSKE VET VAD ETT BARN ÄR, MEN INGEN VET VAD DET KAN BLI."
AV ANN ÅBERG
lördag 1 oktober 2011
En kreativ torsdagskväll
Lisa, Linda och Therese- Vill bara tacka för den härliga torsdagen vi fick tillsammans på "mitt lilla" arbete!
vi provade olika grafiska material - kol och tusch, och även de koloristiska materialen, torrpastell, oljepastell och akrylfärg. Vi provade olika sätt att jobba med svampar och med pensel och att skvätta färgen.
Som alltid då man skapar tillsammans uppstår en tät härlig stämning!
Vi pratade på om stort och smått som rör skapande, kreativitet, miljöer, pedagogik och det känns så kul att få vara med i denna gruppen! Två timmar försvann blixtsnabbt!
Jag har sedan tidigare provat alla dessa material med mina elever, i och med att mitt ämne är måleri och teckning, så nu skall jag fördjupa mig mer i Konstruktionsdelen nästa vecka, förhoppningsvis hos Lisa i Biskopsgården!
Skickar med ett litet smakprov på den härlig torrpastellen, som mina elever uppskattar jättemycket att jobba med, de gillar att smeta ut färg med fingrarna och få "klottra"!
Hade tyvärr glömt kameran till denna kväll så jag fotar detta hemifrån!
vi provade olika grafiska material - kol och tusch, och även de koloristiska materialen, torrpastell, oljepastell och akrylfärg. Vi provade olika sätt att jobba med svampar och med pensel och att skvätta färgen.
Som alltid då man skapar tillsammans uppstår en tät härlig stämning!
Vi pratade på om stort och smått som rör skapande, kreativitet, miljöer, pedagogik och det känns så kul att få vara med i denna gruppen! Två timmar försvann blixtsnabbt!
Jag har sedan tidigare provat alla dessa material med mina elever, i och med att mitt ämne är måleri och teckning, så nu skall jag fördjupa mig mer i Konstruktionsdelen nästa vecka, förhoppningsvis hos Lisa i Biskopsgården!
Skickar med ett litet smakprov på den härlig torrpastellen, som mina elever uppskattar jättemycket att jobba med, de gillar att smeta ut färg med fingrarna och få "klottra"!
Hade tyvärr glömt kameran till denna kväll så jag fotar detta hemifrån!
onsdag 28 september 2011
Tips på websida om konst och lärande!
Något så bra som en databas med information om allt som rör konst och lärande!
http://www.konstochlarande.se/
Detta boktips fastnade jag för med anledning av hur viktig barnens miljö är - "den tredje pedagogen"-
Hur använder barn det visuella för att ta sig fram i världen och för att både förstå och skapa sig själva? Frågan besvarars genom att se hur barn förhåller sig till så skilda fenomen som färgen på väggarna inne på toaletten, varför Grönland är vitt och Island grönt på kartan och i fall en prins kan ha en kjol eller inte. Författaren belyser skillnaderna mellan barnkultur och barns kultur. Hon diskuterar även betydelsen av att både seende och barndom är avhängiga vilken tid vi lever i och vad ett kompetent barn kan vara. Dessutom diskuteras vad idolskap kan innebära ur barns perspektiv.
http://www.konstochlarande.se/
Detta boktips fastnade jag för med anledning av hur viktig barnens miljö är - "den tredje pedagogen"-
Barns visuella kulturer - skolplanscher och idolbilder
Hur använder barn det visuella för att ta sig fram i världen och för att både förstå och skapa sig själva? Frågan besvarars genom att se hur barn förhåller sig till så skilda fenomen som färgen på väggarna inne på toaletten, varför Grönland är vitt och Island grönt på kartan och i fall en prins kan ha en kjol eller inte. Författaren belyser skillnaderna mellan barnkultur och barns kultur. Hon diskuterar även betydelsen av att både seende och barndom är avhängiga vilken tid vi lever i och vad ett kompetent barn kan vara. Dessutom diskuteras vad idolskap kan innebära ur barns perspektiv.
Typ:
Publikationer och artiklar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)