Ett avslut och början på något nytt!

Vilken härlig avslutning det blev,  Trots stress, ha suttit fast i bilkö och i farten handlat på torget för att träffas en sista gång med atelieristorna och lärarna...Utan tallrik, gaffel eller mugg gick vi till Vasaparken där ett gäng ungdomar ockuperat parken och sovit i tält sedan 3 veckor - för att upprätta en demokratisk mötesplats - öppen för alla.
En ung man jag pratade med berättade att han inte längre brydde sig om de materiella sakerna i livet utan försökte leva så enkelt som möjligt. Om fler och fler slutar konsumera , jobbar mindre och tar vara på det viktiga i livet så kan vi skapa en motrörelse menade han. "Det är nåt stort på gång, ett skifte i samhället, ett nytt sätt att leva " enligt honom!
Uppmaningen med ockupationen var också att lämna era tvsoffor och kom ut och möt varann!
Den gemensamt uppdukade picknicken blev snart uppskattad av de hungriga ockupanterna som gladeligen smakade på sallader och bröd och mellan tuggorna pratade vi just om pedagogens möte med barnen och att egentligen handlar det ju om det även i livet att vara öppen för din medmänniska och tillåta det demokratiska samtalet!
Sedan gick vi till hörsalen en sista gång och dansade till Khalidas härliga musik med höftskynken med pinglor och vackra sjalar!
TACK ALLA för en trevlig kväll!! Vi är några stycken som vill fortsätta träffas i ett nätverk och diskutera
Reggio-frågor, vi sa att vi kan ses på bloggen och lägga ut tider då vi kan ses! Häng på du som vill!
Den här utbildningen är slut men nu börjar det något nytt som vi skapar tillsammans!
Trevlig Sommar!

Tips på Sommarfortbildning....

Examination atelieristautbildning vt 2012

Vad är en atelierista? När jag började på utbildningen hade jag bara en vag aning om begreppet , nu kanske jag börjar forma en mer nyanserad bild av ordet. Tankarna känns nya men ändå bekanta! Jag känner att i Reggio-filosofin finns en tillhörighet för mig som jag starkt identifierar mig med i mitt arbete som bildlärare. Det viktigaste för mig är dess komplexitet. Jag gillar verkligen att det inte finns några färdiga svar!! Det finns helt enkelt ingen färdig modell för hur atelieristan skall vara utan det är en dynamisk växelprocess mellan pedagog till barn och tillbaka till pedagog igen.  Tack och lov för det!

Ett första steg var att  omforma miljön i ateljén med barnen, till att bli  ännu mer fylld med material, inspirationskällor både i form av barns bilder, konstnärers bilder men även ge plats för förändring. Nyckelord för mig idag i arbetet i ateljén är  :
Sinnlighet, transformation( för barnens tankar) och lyhördhet. Jag påverkades mycket av Mias föreläsning om miljöns betydelse och inte minst studiebesöket i Kärra-Rödbo.

Jag refererar till Tarja Heikkös kompendium Barns estetiska läroprocesser.

” Ateljéarbetet är grunden för en komplex verksamhet där idéer och tankar är i rörelse”

                                       Solgläntans förskola i Kärra -Rödbo

                                                      

Men hur skall jag då få syn på denna komplexa verksamhet? Svaret har jag hittat i att synliggöra processen. Genom foton, anteckningar, lappar på väggen över vad barnen säger! VAD ligger bakom ? – hur ser processen ut helt enkelt! Barnet skall själv få lov att hitta sin egen kunskap. Genom det lyssnande örat så måste atelieristan stå på barnens sida och bekräfta, uppmuntra och stödja. Allt kan sammanfattas i det lilla geniala ordet HÖRSTYRKA!! I arbetet i ateliern och i förlängningen i alla de hundra språken. Ödmjukhet är ett bra ord att alltid ha med i sin syn på barnet. Hur ska jag veta vad detta barn bär på för tankar? Lyssna, fråga och var intresserad .Jag måste vara den stödjande länk som behövs för att få barnet att våga utforska sina sinnen, sina språk, sitt eget uttryck, sitt lärande, sina tankar och hur vi kommunicerar dem till varandra. Jag citerar ur ”Lyssnandets pedagogik” av Åberg/Lenz Taguchi:

s.10: 

”Hur gör vi vuxna egentligen när vi samtalar med barn? Min bild är att vi vuxna oftare är mer upptagna av att förmedla det vi kan och vet än att lyssna på barnens tankar. ”

Vad vet vi i förväg om vad barnet skall upptäcka i sitt utforskande?

Ingenting egentligen, jag fastnade verkligen för Reggios syn på "Det kompetenta barnet"!!

Jag citerar ur ”Exemplet Reggio Emilia – Pedagogik för demokrati och lokal utveckling ” red. Katarina Grut.

s.56 ” Möten med Loris Malaguzzi av Carlo Barsotti”

” Det är ett barn som man inte vet allt om- tvärtom vet man mycket lite – och som ständigt överraskar en som vuxen med sin kreativitet. De vuxna inklusive han själv, hade skyldigheten att ställa verktyg och erfarenhet till förfogande. Dessa verktyg och denna erfarenhet fick dock aldrig vara statiska och definitiva, utan ständigt i rörelse.”

Återigen en bekräftelse på att allt arbete måste vara dynamiskt och föränderligt ihop med barnen!

Detta leder mig fram till insikten att all utveckling sker tillsammans med andra!

Mina tankar behöver möta en ny tanke! Det är alltså viktigt att ateliern ingår i ett meningsskapande så att det inte bara blir en aktivitet. Att ingå i ett socio-kulturellt sammanhang.

                                          "Tillsammans är vi starka"  Bild från Sotenäs Förskola

Atelieristan behövs! Ja, jag tror verkligen att det behövs en atelierista på varje skola. Atelieristan skall helt enkelt ha ”Den visuella kompetensen” i arbetslaget. Det betyder att jag skall känna till hur man skapar bilder, känna till de olika materialen. Fast det krävs något mer - nämligen se värdet av all kultur och konst . Förmedla mångfalden i uttryckssätt.Våga låta barnen pröva och utforska dans, arkitektur, teater, musik m.m

Att vara atelierista är att vara en eldsjäl som kan stå på barnens sida och försvara alla estetiska uttryck . De hundra språken.

Jag refererar till Stina Braxells bok ” Skapande barn”.

s. 73: ” Tankarna som finns i huvudet förmedlas via händerna till pappret och bilden som växer fram ger nya signaler tillbaka till tanken och det kan bli en djupare förståelse av det man tecknar.”

För mig har denna utbildning stärkt mig i min redan starka tro på bilden som språk. Att se detta hos barnet och  förmedla dessa djupare tankar hos barnet - tillbaka till barnet.

Tarja Häikkö berättar också om hur viktig den visuella kompetensen är i arbetet med barns bildskapande. På en av hennes föreläsningar nämner hon hur man i Reggios förskolor jobbar med Alla Bilder:
Verkligheten, fotot, närbilder, konstbilder, kartbilder och även 3 dimensionella bilder.

                                Eget konstprojekt "Strecket" med utforskande av teckning.

Föregångare.

Eftersom samhället utvecklats visuellt så otroligt mycket de sista 20 -30 åren förstår jag inte hur vi skall klara oss i skolan utan en atelierista! Atelieristan kan lotsa barnen in i ett bildkritiskt tänkande och ge barnen sina egna ögon mer makt. Så att de kan skapa sina egna bilder och motbilder. I sammanhanget är det intressant att läsa om andra bildpedagoger som utvecklat synen på barnets skapande.

En sådan man var Carlo Derkert (1915-1995). Han började redan på 50-talet att ge barnvisningar i konst på Nationalmuseum i Stockholm och som efter bildvisningarna uppmuntrade barnen att göra sina egna bilder.

Och så småningom, på 60-talet, initierade han barnverksamheten på Moderna museet, i och med att han blev intendent där.

UR boken Bildskapande i förskola och skola av Bendroth-Karlsson

s.21 skriver Carlo Derkert såhär:

”Barn är inte konstnärer. De målar och sjunger inte för att bli utställda på museum eller ha en konsert. De målar och sjunger för att upptäcka sitt eget språk. De undersöker sina känslor och tankar./…/Därför måste vi skydda dem från värderingar./…/ …vi måste låta dem skapa på sina egna villkor.”

En annan intressant förgrundsgestalt var konstfilosofen Herbert Read. I boken ”Bildskapande i förskola och skola”, kan man läsa mer om hans samhällskritik mot hur ensidigt vår kultur har prioriterat intellektet. På bekostnad av barns mer personlighetsutvecklande sidor.

Han initierade en debatt om estetisk fostran om fritt skapande och skrev boken ” ”Uppfostran genom konsten, 1956”

Han går till och med längre och menar att konsten är inte bara ett självändamål utan av betydelse för hela samhällsorganisationen.  ( s. 19 . Bendroth-Karlsson )

En annan viktig person i sammanhanget var  Howard Gardner som utvecklade teorin om ”Mångfaldiga intelligenser” ( boken heter Frames of Mind)

Detta var alltså ungefär samtidigt som Reggio filosofin utvecklades.

Om man summerar alla dessa pionjärers upptäckter inom området bildpedagogik , tror jag att man får en förklaring på varför man i Reggio Emilias förskolor så starkt tror på det fria skapandet!

Det analytiska ögat. På Stina Braxells senaste föreläsning citerar hon Loris Malaguzzi : ”  ”Vår tid förödmjukar ögat.// Vårt samhälle skvalas över av glättade schablonbilder avsedda för snabb avläsning och konsumtion.
I vår tid ges alltså ögat en allt större roll, men syftet är bara att utnyttja och förnedra det.//
En god fostran till att verkligen kunna se måste dels befria från det passiva och osjälvständiga seendet, dels understödja det kreativa och kritiska.
Skapa en rörlighet i tankar och insikter”

Av just denna anledning har jag verkligen insett att atelieristan måste vara med och fundera kring samtidskonsten för att förstå vilka bilder eleverna påverkas av. Frågor som hur skall vi använda bilder i undervisningen blir viktiga!

Att låta eleverna inspireras av konstbilder känns självklart men vilka bilder väljer vi ?

Hur undviker vi standardiserade bilder? Kan vi se på varje undervisningssituation utan förutfattade meningar och vara öppen för tvivel och motsägelser? Vill vi ha olikheter, ser vi dem som ett värde eller ett hot?

 Vilket jämlikhetsbegrepp håller vi på att utveckla? Vad är delaktigheten i samhället värd? ( anteckningar från boken Project Zero )

Vilken form passar du i?

                                                                        Bild från Solgläntans förskola, Kärra-Rödbo

Viktiga samtal. Jag tycker att studiebesöket på museet och även föreläsningen om samtidskonsten har varit viktiga för att skapa ett större perspektiv på bilder. Om inte den hade ingått i kursen hade inte atelierista utbildningen gett mig den tyngd som behövs för mig med de större barnen. Jag anser att det är just denna bildmedvetenhet som atelieristan måste ha i sitt arbete med barnen. Då kan man dra paralleller till vilka bilder barn ser omkring sig och förhoppningsvis få barnet att se på dem med nya ögon.

                                  Samtidskonst  av Astrid Svangren från Bohusläns Museum

Öppenhet. Alltså likväl som man aldrig vet vad man skall upptäcka i skapandets ögonblick , kan man inte veta vilka svårigheter man skall stöta på. Om vi hela tiden vågar förhålla oss öppna till våra barn, vår omvärld, vår kontext, våra kolleger och vågar förändras och låta oss påverkas av detta så tror jag på att atelieristans helhetssyn  är absolut nödvändig i allt skapande arbete med barn. Jag tror att där ligger styrkan i att arbeta med estetiska läroprocesser .

                               "Allt hänger ihop!"   Bild från Solgläntans förskola i Kärra-Rödbo.

Referenser:

Bendroth-Karlsson: Bildskapande i förskola och skola, Studentlitteratur 2010

Katarina Grut : Exemplet Reggio Emilia –pedagogik för demokrati och lokal utveckling, Stockholm 2008

Braxell, Stina: Skapande barn - att arbeta med bild i förskolan. Lärarförbundet 2010
Häikiö, Tarja: Barns estetiska läroprocesser; Atelierista i förskola och skola. Göteborgs Universitet 2007
Reggio Children/Projekt Zero: Att göra lärandet synligt - barns lärande individuellt och i grupp (Originaltitel: Making learning visible). Reggio Emilia 2005 (2001)
Åberg, Ann & Lenz Taguchi, Hillevi: Lyssnandets pedagogik. Stockholm 2005

VAD är det vi ser? Bildanalys och Det analytiska ögat

Då blev vår redan lilla grupp ännu mindre i torsdags efter Stinas föreläsning då Therese och jag bestämde oss för en sen diskussionskväll och ett bord fullt med tapas för att fördjupa oss i bildanalys.
Vi begrundade olika målningar men valde en av Claude Monet samt skulpturer av Jenny Ahlström  som hade viktiga gemensamma drag.
Två helt olika konstnärer från olika tider , en kvinna och en man, målare och skulptris.
Vi konstaterade att avsaknaden av detaljer var gemensamt för vårat urval och just detta tomrum  blev intressant att fundera kring.
Ögat är av gammal vana och erfarenhet där och fyller i, det vi redan vet.
Om vi istället hade haft ett detaljrikt foto , hade inte vår fantasi fått chansen att fundera på vad bilden vi valt föreställde.
Jag hade valt skulpturer i Papier-Maché för att det är ett material som jag arbetat tillsammans med barnen i och jag har haft just denna konstnär och dessa skulpturer som inspiration för dem att jobba i detta material. Så här kan form också se ut! Jag ville visa barn ett annat sätt att forma och berätta med skulptur.
Likaså är Claude Monets målning ett lätt sätt att arbeta med en prickteknik för att frammana en bild.

I den djupare analytiska granskningen finns många frågor att ställa sig som man inte får direkta svar på.

Då kittlas fantasin och vi måste anstränga oss lite mer att fundera på Vad är det vi ser?

Kan bilden också frigöra mer drömska scenarior eller undermedvetna fantasier?

Just friheten i tolkningen sätter igång möjligheter och ger lika många svar som det finns individer.

Det blir ett öppnare sätt att arbeta med konstbilder då det finns utrymme för tolkning.

Lite av detta tog Stina upp i sin föreläsning om att ge ögat makt. 
Stina påpekade att  vår hjärna försöker hela tiden tolka alla synintryck och ordna dem i mönster. Vår hjärna vill förstå och ha kontroll, Ofta av enkla orsaker som att dessa mekanismer ökar våra levnadschanser men ibland lurar hjärnan ögat.
Av all erfarenhet av verkligheten, så är hjärnan snabbare än ögat och fyller på med olika begrepp.
Stina gav ett talande exempel på hur ett stilleben byggts upp av vita föremål och en äggkartong med vita ägg.
Sedan färgsattes allt med en röd lampa så stillebenet badar i röda och rosa nyanser.
Om inte det analytiska ögat hade varit tränat så skulle de flesta ha målat äggen vita, av erfarenhet så är ju de flesta ägg vita, men i verkligheten dvs - i detta stilleben - var de ju rosa!
Där var det denna verklighet som avbildades, det vi ser framför våra ögon oberoende av tidigare erfarenheter.

Just denna träning av Vad är det vi ser? är grunden för allt seriöst bildarbete. Annars fastnar vi i schabloner.
Och hjärnan vill så gärna hålla oss kvar i våra schablonbilder. Alla träd ser ut på samma sätt tror hjärnan när det i verkligheten finns fler än tusen olika sätt att se på ett och samma träd!




Skulpturer av Jenny Ahlström: