Atelieristans roll

Nya tankar......

Fortsätter reflektera över atelieristans roll och mitt eget förhållande till detta. Ska atelieristan vara en del i skapandet och gå in för att visa på material och teknik eller kan man gå in på barnens initiativ och skapa tillsammans??? Kan man tänja på lärarrollen och kan atelieristan mer vara en förebild, en vuxen som älskar att skapa. Jag tror att detta är en svår och känslig del i atelieristans roll,att visa delaktighet och inkännande med barnet- barnen måste känna att jag också älskar att skapa men de måste ju självklart våga göra sina egna bilder!

Jag håller mig alltid utanför barnens skaparprocesser, vägleder och iakktar, lyssnar, pratar, diskuterar men skapar inte något själv utan försöker fånga varje barn där det är. Stötta, lyfta och inspirera.

Men för någon vecka sedan i min lilla grupp på 4 barn där vi jobbar med både Bild och Drama , jag som bildpedagog och Annika som är dramapedagog så hände det något viktigt mellan oss.Barnen har tjatat på mig länge att jag ska vara med och jag säger alltid nej men nu kände jag att det var en utmaning att pröva. Dessa barn är mellan 8 och 11 år. En av flickorna går i särskolan så vi arbetar med att integrera barn med särskilda behov i denna gruppen. Jag bör säga att vi har jobbat tillsammans i ett år och varvat måleri med sagor varje lektion, ofta har Annika som är dramapedagog berättat men nu berättar barnen egna sagor , påhittade eller gamla bekanta.Vi rör oss alltså i en magisk värld fylld av sagor, fantasier, symboler, färger och former och barnen är alltid delaktiga i en samlingsring i början och i slutet av lektionen.
Gruppen är alltså väldigt trygga med varandra och med oss lärare.

Vi hade hösten som tema och vi hade tittat på höstträd och deras färger. så jag började först visa hur man kan jobba med svampen med tunn färg och lägga lager på lager. Vi använde också en liten roller och till slut tänkte jag : Vad kommer att hända om jag själv går in och börjar måla?
Materialet vi använde var akrylfärg, paljetter och silkespapper.
Så jag närmade mig skapandet sida vid sida med barnen, fast jag ibland också såklart fick gå ifrån och hjälpa någon av barnen. Denna dag fanns det bara tre barn med i gruppen.
 Nu har våra bilder börjat ta formen av en saga som vi har utformat så att varje barn får berätta lite grann om sin bild så att det får formen av en saga.
Jag har skrivit ner sagan och fotat av bilderna och i slutet av terminen skall barnen få en liten sagobok med sig hem. Nästa vecka fortsätter sagan....Och jag måste säga att vi hade underbart kul tillsammans, varje barn jobbade med sitt eget uttryck och sina egna bilder så det blev bara positiva känslor så här långt! De var också jätteglada över att jag deltog med dem på deras villkor.

EN HÖSTSAGA

DET VAR EN GÅNG EN BONDE SOM BODDE UNDER ETT MAGISKT TRÄD I HAMMARKULLEN.

BONDEN SOM BODDE UNDER TRÄDET BRUKADE OFTA KLÄTTRA UPP I TRÄDET, FÖR DÄRIFRÅN KUNDE HAN SE LÅNGT BORT.

BONDEN TITTADE SIG OMKRING ÅT SÖDER, ÖSTER, VÄSTER OCH ÅT NORR.

HAN SÅG DÅ HUR FÅGLARNA FLÖG OCH HUR SOLEN GICK UPP OCH NED VARJE DAG.

NÄR BONDEN VAR UPPE I SITT TRÄD UNDRADE HAN OFTA VAD SOM HÄNDER MED FÅGLARNA PÅ NATTEN OCH VAD DE GÖR.

I DET MAGISKA TRÄDET FANNS DET MAGISKA BÄR OCH FRÅN TRÄDET KUNDE MAN SE EN BÄCK. BÄCKEN LIKNADE ETT VATTENFALL OCH HADE VATTEN SOM VAR GJORT AV GULD.

BONDEN TYCKTE OM TRÄDET SOM STOD PÅ HAMMARKULLENS TORG.

HAN GILLADE ATT LUTA KINDEN MOT STAMMEN, KÄNNA DOFTEN AV BARK OCH SE DEN LILLA FJÄRILEN SOM BODDE I TRÄDET.

HAN KÄNDE SIG ALLTID STARK NÄR HAN VAR VID SITT TRÄD.

Jag har nu börjat fundera vidare på att ta en ytterligare utmaning i att skapa tillsammans i en annan bildgruppdär vi håller på med olika världar och bygger i kartong. Hur skulle det vara att  prata med barnen om att arbeta tillsammans? Att fråga vad de tycker? Vill de att vuxna skall vara med? Kan vi lösa upp hierarkin och kan jag som vuxen få barnen att känna sig lika kompetent som den vuxne? Är det möjligt att inspirera varandra men där barnen får vara regissörerna och jag kan hjälpa till att måla en del eller att vi tillsammans spånar på idéer. Kanske just detta kan få barnen att inse att det är inte jag som är lärare som sitter med ett färdigt svar utan att det är skapande processen som är hela idén, att tillsammans  ge varandra styrka och mod att pröva idéer, då blir det inte lika individuellt inriktat på varje enskild elev. Detta ställer förståss stora krav på mig att hela tiden lyssna på barnen och att vara följsam och iaktta vad som händer. Inte prata rätt och fel, inte fint och fult utan mer bejaka barnens idéer. Att vara en tydlig ledare hela tiden men inte ta över....att vara en jämlike.Att engagerat visa barnen att i skapandet kan vi mötas och låta våra världar mötas.

Jag funderar vidare.....

Baslagsträff hos Linda

Hundra språk - Hundra uttryck!

Ja, så upplevde jag den fantastiska miljön på Sotenäs förskola I Partille där Linda jobbar. Jag kände mig som jag gick in och ut ur den ena rummet mer fantastiskt än det andra. Just därför att det var så genomtänkt, omsorgsfullt och insiktsfullt.
Materialen på låga bord, medvetet användande av speglar, material som reflekterar ljuset, inspirations citat målat på fönstret,bilder av barnen fastsatta på golvet, lekvänliga miljöer , gömmor, nivåskillnader, tillgänglighet och avskildhet på samma gång och överallt Hundra språk - Hundra uttryck!!
Jag kan lätt säga att detta var den mest inspirerande förskola jag sett, närmare drömförskolan kommer man inte! Jag blir så inspirerad av miljön eftersom jag själv är väldigt intresserad av det visuella i miljöer och tycker att när man är liten måste man skapa dessa miljöer som kan ge plats åt de olika uttrycken. Skapande i form av musik, dans, måleri, drama, utforskning, matte, naturvetenskap, sociala lekar, sagor, rollspel, umgänge, vila och arbete.

Det var också kul att prata vidare om Atelieristans roll. Jag har funderat mycket på vad Reggio är egentligen?
Vad är Rätt och vad är Fel? Kan det överhuvudtaget bli fel? Om man inte genomlever reggiotankarna i vardagen så kan Reggio bara bli en ytlig bild av något som man inte har förankrat hos sig själv. Som Linda sa då blir det bara en massa blåa flaskor i fönstren eller speglar lite slumpmässigt utställt.Eftersom Reggio filosofin jobbar mycket med det visuella så kan det finnas en fara i att det bara blir vackert...
Reggio blir alltså vad man gör det till hos sig själv i mötet med barnen, det blir säkert olika beroende på vilken förskolekultur man jobbar i - det finns ingen färdig typisk filosofi utan en vilja att använda barnens alla uttryck och alla språk.
Det fanns det massor av bevis för att man gör på Lindas förskola. Hade jag haft småbarn idag skulle jag lätt valt att låta mina barn få uppleva det här och gå på Lindas förskola!
Medan vi pratade om filosofin så skapade vi också collage precis som Linda visade att barnen på hennes förskola gjort. Linda menar att barnen nu har vant sig vid att jobba längre och längre på sina bilder och att de accepterar att när man är på Torget så lämnar man kvar sina alster och tar inte hem med en gång.

Vi pratade om atelieristans roll som inspiratör och coach - som experten på golvet som jobbar med materialen. Som kan inspirera både barn och vuxna. När jag ser Lindas förskola ser jag hur viktigt det är att det finns en person med denna kompetens på varje förskola. Men det viktigaste av allt är att tänket genomsyrar allt- det får inte bara bli en enstaka upplevelse i ateljén på fredagar utan utforskandet är en del av barnens nyfikenhet och drivkraft. Och som jag själv tycker så måste pedagogerna vara engagerade i barnens utveckling och SE och LYSSNA på barnet!

Boktips om barn, bild och konst

Kan varmt rekommendera boken  :" Barns bilder - och solen lyste blå." av Katta Nordenfalk

På insidan av boken står följande citat av Carlo Derkert skrivet:

"Adam bodde i ett gult hus men hade ingen fru. Och sent i natten kom Gud Fader in och tog Adams revben och ripsraps var Adam väckt av Eva. Eva ropade: Här har du din vän Eva!

Då sa Adam : Jag har väl ingen vän som heter Eva?

Eva: Jo, du minns väl mig på festen.

Adam: Nej, men vi kan väl vara vänner ändå.

Ja, ja , sa Eva lite tveksamt.

Men en vacker dag blev de vänner.

Och solen lyste blå på den blå himlen.

Om man nu är lärare skall man då ändra denna 7-åriga författarinnas skapelseberättelse?

Solen är väl inte blå? Jomen , om man läser början: Adam bodde i ett gult hus. Då måste solen vara blå! Det är ju huset och det som händer där som är det viktiga. Det är logik. Poesins logik. Måleriets logik."

Boken handlar alltså om skapande med barn utifrån poesins logik och måleriets logik.

Ett annat citat från boken : ”Barn bär möjlighetsglasögon. I fantasin är allt möjligt som vi kan förverkliga eller avstå ifrån. På samma sätt är det med konsten.”

I boken nämns både Project Zero och Loris Malaguzzi.

Bland annat pratar man om hur viktig dokumentation visar på hur barnen går tillväga steg för steg då de skapar sina bilder.

Om barn och unga får möta konsten och utsättas för nya utmaningar i sitt skapande, kan det oförutsedda - det förut ej sedda - ta form. 

"Seendets pedagogik handlar om att tränga in i tingen, att undersöka, att inse, att tillägna sig bilder och reflektera för att kunna ta ställning." citat av Loris Malaguzzi.

Konstinspiration i ateljén?

Hur kan konst inspirera arbetet i ateljén?

Denna fråga känns som jag skulle kunna skriva ganska mycket om eftersom jag jobbar väldigt mycket utifrån konsten då jag arbetar med barnen i ateljén. Det kan vara att titta på konstbilder med barnen, att se utställningar med dem men framförallt är det ett förhållningssätt.
I det konstnärliga skapandet måste man ifrågasätta problem, hitta lösningar, omformulera sig och skapa helt enkelt.Detta känner jag igen från Tarjas seminarium om ateljén som laboratorium.
Så tänker också en konstnär - det fick vi höra av Marie Bondesson under vår visning på Konsthallen att konstnären Wim Botha som skapat i frigolit , hade byggt verket på plats med materialet och lite sett hur det skulle bli efter hand, han hade alltså ingen färdig förebild. Han skapade och hittade lösningarna efterhand som verket växte fram. Han komponerade alltså i stunden. Detta öppna fria förhållningssätt påminner om de mindre barnens utforskande och "klottrande" med material.
Ibland tar ju skapandet över och handen och det sinnliga leder dig vidare till lösningen. Det är ofta just det där misstaget vi gör i bilden som leder oss vidare till en ny sida av problemet, en kreativ lösning.
Så jobbar alltså konstnären med mycket tålamod och känslighet för att hitta det rätta uttrycket. Därför
tror jag verkligen att vi måste ge barnen mycket tid till att utforska material i lugn och ro för att skapa sig en trygghet i att skapa. Man skapar en tillit till att det inte är farligt att "misslyckas" utan lusten att skapa blir starkare.
En konstnär är också mån om sin arbetsplats. Jag tycker att många ateljéer lite nonchalant lämnas som ett stökigt rum där man ställer in allsköns bråte eller ateljér som står outnyttjade av barnen och det är sorgligt att de inte kan få liv.
I den konstnärligt inspirerade drömateljén finns materialen lätt åtkomliga men visuellt uppsorterade, inte bara pennor huller om buller. Gärna sorterade i varma och kalla färger, rena penslar och papper lätt åtkomligt .En ateljé kan inte lämnas vind för våg.
Jag tycker också att framförallt fria ytor är viktiga för barnen att kunna bre ut sig på. Det är också viktigt att ta ateljéarbetet som ett viktigt arbete och då måste vissa ytor vara till bygg och konstruktion och andra till måleri exempelvis. Miljön måste vara tillåtande men ha fasta ramar för var skapandet kan ske. Det bör också finnas avställningsytor så barnen kan återkomma till sina arbeten och reflektera över var i processen de är just nu , detta ihop med atelieristan.

Därför tror jag att det verkligen behövs en person som visar på möjligheterna.
En atelierista som har specialkompetens för bild och skapande, både med hantverket, materialet men även vilka processer som sätts igång. Jag tror inte att något barn kan gå in av sig själv i ateljén och skapa utan alla barn behöver förebilder och struktur för att våga kasta sig ut i ett skapande.
Först efter en trygghet i att veta hur miljön är uppbyggd  och vilka villkor som gäller för det praktiska kan barnen hitta sitt eget själsliga rum och kontakten med skapandet uppstår.

Konstbiennal på Konsthallen

Samtalsworkshop


Igår var det alltså dags för samtidskonsten i form av besök på Konsthallen.
Jag var fylld av förväntan och känner mig som en van betraktare av konst och jag blev inte besviken.
Första rummet bestod av en enormt stor vit installation, i alla fall var det det första intrycket, det var monumentalt och svårt att värja sig mot. Det vita materialet var  frigolit men i en komposition balanserad med ofärgat trä. Frigolit som såg ut som marmor - redan där fick jag mig en aha-upplevelse. Det är därför dessa former svävar som i en fritt svävande rörelse som stiger upp ur golvet. Känslorna som kom var framförallt Frihet men även Balans. Att sväva som en stor albatross i rummet.Formerna sprängde sig loss ur sina träramar och svävade iväg. Det var lätt att identifiera känslan med ord som Längtan, Lätthet och Luft.
Assosiationerna gick också till Hav - kanske det var uppspolat vrakgods eller en inre längtan att bryta sig loss??? Konstnären heter Wim Botha.
Verk 2 i samma rum var fotografier av Zarina Bhimji. Även här kände man spänningen mellan instängdhet och längtan ut. Nästan alla bilder var tagna i motljus så man såg ljuset som ett hål i bilden dit blicken sökte sig. Det fanns en stark känsla av instängdhet i verken. Man vill bort från miljöerna, rummen gav inga trevliga associationer - de såg ut som fängelser, natthärbärgen, drogkvartar eller smutsiga trappuppgångar där misären och förfallet dröjde sig kvar. Kanske det var just denna känsla som konstnären ville visa på, dessa rum som vi aldrig skulle ha gått in i annars om hon inte fotat av dem. Genom bilderna flyttas vi till platser som vi själva inte valt.Fotona gav mig en känsla av att ha sett platser efter ett brott eller en våldtäkt, de blev som bilder från en rättegång.
Det tredje verket vi hann med att diskutera var av Antonio Vega Macotela. Här kom det mest komplicerade verket och jag lämnade Konsthallen med en stark känsla av distans efter att ha tagit del av verket som han kallar Time Exchange. Han bytte alltså sin tid mot fångarnas tid och de gjorde honom tjänster och gentjänster . De samlade cigarettfimpar och skapade bilder av, de gjorde Rubbings av sina madrasser eller föremål i sin närhet,en fånge gröpte ur en bok med sina tics med sitt finger och en fånge skapade en bild av alla ljud som han hörde omkring sig hela tiden. Jag tycker att verket var komplicerat eftersom det var många frågor som ställdes men inte så många svar som gavs. Vilken historia ligger bakom projektet? Hur tog han kontakt med fångarna? Vilken relation skapade han med dem? Hur länge pågick projektet i fängelset?
Resultatet av utställningen blev helt avgörande av att man läste skyltarna där bakgrundstexten stod som var en förklaring. Jag undrar hur det skulle ha sett ut om han istället hade filmat processen under tiden och visat fångarnas medverkan på en film, då mannen med ticsen gröpte ur boken exempelvis.
Det var nog denna avsaknad av fångarna som gjorde att jag kände det som att han i egenskap av fri man utnyttjade sin position och tog en bit av deras liv med sig utan att förklara mer om personerna bakom. Det kändes som om han använde sin maktställning över dem. Sedan skapade ju verken en känsla av ångest över att fångarna har så mycket tid, till vad? Var det det han ifrågasatte? Det enda spår som lämnades kvar var bara en ytlig bild av ett helt människoöde och en tragisk levnadshistoria.

I alla fall sattes många frågor igång och samtalet runt den stora världskartan visade hur många olika ord vi alla associerade till den. Många upplevde den som jobbig pga ljuden men den lilla stund jag stod framför den tyckte jag att den var ganska humoristisk med alla konstiga knasiga kablar som hängde helt slumpartat kors och tvärs, lite galen och anarkistisk men ganska befriande. Min association gick till Kommunikationsbanor, Synapser i hjärnan och Nätverk som Facebook och Internet.
Det enda negativa som jag kände var att det var för kort tid för att se så många stora, komplicerade verk och hinna känna efter, formulera och fördjupa disskusionen....

Förorten 2.0

Förorten 2.0


Idag påbörjade jag ett nytt stort konstprojekt med alla mina bildelever på Kulturskolan i Angered.
Vi kommer att jobba med en konstnär som heter Lars Andersson-Schaar som resulterar i en utställning med barnens bilder. Vernissagen är den 27 oktober! dvs snart, på Blå Ställets Kulturhus .
Barnen får göra bilder, teckna, måla, fotografera, bli filmade och intervjuade och kanske även jobba tredimensionellt.
Vi förhåller oss till temat förorten, Vad tycker du är positivt och fint med att bo där du bor? Vad är fint och vackert? Vad är tråkigt och fult? Vilka är dina framtidsdrömmar? Hur skulle du vilja bo? Vad vill du arbeta med? Hur kommer Angered att se ut i framtiden?
Lars är konstnär med bakgrund inom videokonst och projektioner. Hans hemsida är:
http://www.andersson-schaar.se/

Känns otroligt tajmat med den nya delkursen i samtidskonst så vi ses på Konsthallen! På återhörande!

Mod och Lust

WORK IN PROGRESS

Barnen serverades krämig akrylfärg och de fick sitta mittemot varandra och titta på varandra för att måla av varandra.
De fick grundfärgerna rött, gult och blått plus den vita och använde sig av riktigt tjockt akvarellpapper.Alla andra färger fick de blanda till själva , det är något som vi har gjort tillsammans flera gånger innan vi kom till just denna delen i arbetet. Barnen har alltså sedan innan bekantat sig med materialet och fått uforska det utan att det skall bli något!
Men vad händer då idag? Kan barnen hålla sig till en "viss" uppgift?
Det är spännande att se vad som händer på vägen, vad sätter det igång för gestaltningsidéer hos barnen? Vad är det att måla av?
Det mest fascinerande jag observerar är med vilket mod barnen ger sig in och blandar till exempel nya färger som inte finns.
Den bruna färgen till exempel som inte är helt lätt att få till! De provar och provar tills de blir nöjda.Och då blir de själva så överrumplade av att de lyckades så det kommenteras högljutt i ateljén. Titta det blev brunt!
Ibland tar lusten över på vägen och en del barn stannar upp i processen. Då kan det bli bara grönt ,som den pojken som målat den helgröna bilden - han satt i 30 min. och bara blandade gult och blått och for med penseln fram och tillbaka över pappret, sedan visade jag honom hur man kan använda penselskaftet och rista i färgen , då blev det ytterligare 10 min. som han var helt uppslukad av denna aktivitet.
Det var som ju mer han höll på och utforskade ju mer lust fick han att variera och fortsätta.
Eller så tillkommer nya bilder ur de gamla, som den blå bilden- som är gjord av en flicka, som då hon hade klarat av sin första målning och avbildat sin kompis så var hon tvungen att bara fördjupa sig i den blå färgen.Hon döpte bilden glatt till Vattenkaramellen!
Det är långt ifrån så att det blev porträtt men det viktiga var ju att barnen hade nyfikenheten och Modet och Lusten att skapa!
Efter vi målat våra bilder sitter vi i en ring på golvet och reflekterar tillsammans om hur de upplevde hur det var att måla.

Tänker på hur viktigt det är som pedagog att förmedla just det positiva och inte fastna i : " ja men var uppgiften att måla en vattenkaramell?"
Det finns inga misslyckanden, alla barn är på sin egen nivå hela tiden och det är med glädje jag läser ur Lyssnandets Pedagogik av Ann Åberg s.85: " Men en misslyckad händelse blir inte lyckad bara av sig själv. Den kräver reflektion, annars kommer jag för alltid att minnas händelsen som något tråkigt eller pinsamt som i sin tur avskräcker mig från att våga pröva igen."


Detta var 5-åringar som målade på en förskola.

Filurer

Idag tog jag ett beslut i Reggio Emilia anda att inte instruera eller tala om olika lösningar utifrån mitt vuxenperspektiv utan bestämde att kasta om ordningen på lektionen och börja med den utforskande fria fasen.
Jag som annars alltid börjar med färg och form problem , lägger upp en tydlig instruktion och introducerar materialen för att visa på dess möjligheter utan att försöka begränsa barnen. I slutet av varje lektion har vi den utforskande fasen och det blir verkstad.Jag har gjort så av flera anledningar, bland annat för att många barn inte klarar av att skapa utan att veta vad de skall förhålla sig till, friheten gör att de annars hamnar i ett vacum, de går runt och vågar inte börja. Om jag hjälper dem i början ger jag dem inspiration och "puffar igång" dem och låter dem lära känna materialen. Men idag kastade jag mig ut i det fria först. Barnen fick välja....

Barnen blev först lite oroliga och visste inte riktigt vad de skulle hitta på - om de kanske ville måla som vanligt i alla fall - men jag presenterade konstruktionshörnan med varm limpistol och en massa överblivet material i en låda och helt plötsligt skapade alla nästan samtidigt små familjer av flörtkulor och små plastögon! Plastögonen var en prövning för mig att tillåta, det kryper i mig av dessa livlösa standardiserade ögon men påsen hade gömt sig längst ner i botten på lådan så det var för sent att ta bort den resonerade jag och svalde min förargelse.
Och vilka filurer de skapade!
Man riktigt ser deras karaktärer i de små ögonen och de knasiga kombinationerna.
Läser i Lyssnandets Pedagogik om fyra ord som Hillevi Lenz Taguchi tar upp i sin artikel, s.45 "Om fantasier och rädsla i ett pedagogiskt arbete" nämligen Fantasi, Rädsla, Lust och Mod.
Hon menar att man måste hitta nya sätt hela tiden, varje dag för att hitta och pröva nya praktiker i vardagen för att tillsammans med barnen göra demokrati och etik.Det är både roligt och läskigt att träda in i nya skaparområden och det tror jag även gäller barnen! Läser också vidare om det fina citatet av Ann Åberg och hoppas att alla pedagoger och vuxna skulle använda sig av det oftare!

" NÅGON KANSKE VET VAD ETT BARN ÄR, MEN INGEN VET VAD DET KAN BLI."
AV ANN ÅBERG

En kreativ torsdagskväll

Lisa, Linda och Therese- Vill bara tacka för den härliga torsdagen vi fick tillsammans på "mitt lilla" arbete!

vi provade olika grafiska material - kol och tusch, och även de koloristiska materialen, torrpastell, oljepastell och akrylfärg. Vi provade olika sätt att jobba med svampar och med pensel och att skvätta färgen.
Som alltid då man skapar tillsammans uppstår en tät härlig stämning! 
Vi pratade på om stort och smått som rör skapande, kreativitet, miljöer, pedagogik och det känns så kul att få vara med i denna gruppen! Två timmar försvann blixtsnabbt!
Jag har sedan tidigare provat alla dessa material med mina elever, i och med att mitt ämne är måleri och teckning, så nu skall jag fördjupa mig mer i Konstruktionsdelen nästa vecka, förhoppningsvis hos Lisa i Biskopsgården!
Skickar med ett litet smakprov på den härlig torrpastellen, som mina elever uppskattar jättemycket att jobba med, de gillar att smeta ut färg med fingrarna och få "klottra"!
Hade tyvärr glömt kameran till denna kväll så jag fotar detta hemifrån!