Denna fråga känns som jag skulle kunna skriva ganska mycket om eftersom jag jobbar väldigt mycket utifrån konsten då jag arbetar med barnen i ateljén. Det kan vara att titta på konstbilder med barnen, att se utställningar med dem men framförallt är det ett förhållningssätt.
I det konstnärliga skapandet måste man ifrågasätta problem, hitta lösningar, omformulera sig och skapa helt enkelt.Detta känner jag igen från Tarjas seminarium om ateljén som laboratorium.
Så tänker också en konstnär - det fick vi höra av Marie Bondesson under vår visning på Konsthallen att konstnären Wim Botha som skapat i frigolit , hade byggt verket på plats med materialet och lite sett hur det skulle bli efter hand, han hade alltså ingen färdig förebild. Han skapade och hittade lösningarna efterhand som verket växte fram. Han komponerade alltså i stunden. Detta öppna fria förhållningssätt påminner om de mindre barnens utforskande och "klottrande" med material.
Ibland tar ju skapandet över och handen och det sinnliga leder dig vidare till lösningen. Det är ofta just det där misstaget vi gör i bilden som leder oss vidare till en ny sida av problemet, en kreativ lösning.
Så jobbar alltså konstnären med mycket tålamod och känslighet för att hitta det rätta uttrycket. Därför
tror jag verkligen att vi måste ge barnen mycket tid till att utforska material i lugn och ro för att skapa sig en trygghet i att skapa. Man skapar en tillit till att det inte är farligt att "misslyckas" utan lusten att skapa blir starkare.
En konstnär är också mån om sin arbetsplats. Jag tycker att många ateljéer lite nonchalant lämnas som ett stökigt rum där man ställer in allsköns bråte eller ateljér som står outnyttjade av barnen och det är sorgligt att de inte kan få liv.
I den konstnärligt inspirerade drömateljén finns materialen lätt åtkomliga men visuellt uppsorterade, inte bara pennor huller om buller. Gärna sorterade i varma och kalla färger, rena penslar och papper lätt åtkomligt .En ateljé kan inte lämnas vind för våg.
Jag tycker också att framförallt fria ytor är viktiga för barnen att kunna bre ut sig på. Det är också viktigt att ta ateljéarbetet som ett viktigt arbete och då måste vissa ytor vara till bygg och konstruktion och andra till måleri exempelvis. Miljön måste vara tillåtande men ha fasta ramar för var skapandet kan ske. Det bör också finnas avställningsytor så barnen kan återkomma till sina arbeten och reflektera över var i processen de är just nu , detta ihop med atelieristan.
Därför tror jag att det verkligen behövs en person som visar på möjligheterna.
En atelierista som har specialkompetens för bild och skapande, både med hantverket, materialet men även vilka processer som sätts igång. Jag tror inte att något barn kan gå in av sig själv i ateljén och skapa utan alla barn behöver förebilder och struktur för att våga kasta sig ut i ett skapande.
Först efter en trygghet i att veta hur miljön är uppbyggd och vilka villkor som gäller för det praktiska kan barnen hitta sitt eget själsliga rum och kontakten med skapandet uppstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar