Atelieristans roll

Nya tankar......

Fortsätter reflektera över atelieristans roll och mitt eget förhållande till detta. Ska atelieristan vara en del i skapandet och gå in för att visa på material och teknik eller kan man gå in på barnens initiativ och skapa tillsammans??? Kan man tänja på lärarrollen och kan atelieristan mer vara en förebild, en vuxen som älskar att skapa. Jag tror att detta är en svår och känslig del i atelieristans roll,att visa delaktighet och inkännande med barnet- barnen måste känna att jag också älskar att skapa men de måste ju självklart våga göra sina egna bilder!

Jag håller mig alltid utanför barnens skaparprocesser, vägleder och iakktar, lyssnar, pratar, diskuterar men skapar inte något själv utan försöker fånga varje barn där det är. Stötta, lyfta och inspirera.

Men för någon vecka sedan i min lilla grupp på 4 barn där vi jobbar med både Bild och Drama , jag som bildpedagog och Annika som är dramapedagog så hände det något viktigt mellan oss.Barnen har tjatat på mig länge att jag ska vara med och jag säger alltid nej men nu kände jag att det var en utmaning att pröva. Dessa barn är mellan 8 och 11 år. En av flickorna går i särskolan så vi arbetar med att integrera barn med särskilda behov i denna gruppen. Jag bör säga att vi har jobbat tillsammans i ett år och varvat måleri med sagor varje lektion, ofta har Annika som är dramapedagog berättat men nu berättar barnen egna sagor , påhittade eller gamla bekanta.Vi rör oss alltså i en magisk värld fylld av sagor, fantasier, symboler, färger och former och barnen är alltid delaktiga i en samlingsring i början och i slutet av lektionen.
Gruppen är alltså väldigt trygga med varandra och med oss lärare.

Vi hade hösten som tema och vi hade tittat på höstträd och deras färger. så jag började först visa hur man kan jobba med svampen med tunn färg och lägga lager på lager. Vi använde också en liten roller och till slut tänkte jag : Vad kommer att hända om jag själv går in och börjar måla?
Materialet vi använde var akrylfärg, paljetter och silkespapper.
Så jag närmade mig skapandet sida vid sida med barnen, fast jag ibland också såklart fick gå ifrån och hjälpa någon av barnen. Denna dag fanns det bara tre barn med i gruppen.
 Nu har våra bilder börjat ta formen av en saga som vi har utformat så att varje barn får berätta lite grann om sin bild så att det får formen av en saga.
Jag har skrivit ner sagan och fotat av bilderna och i slutet av terminen skall barnen få en liten sagobok med sig hem. Nästa vecka fortsätter sagan....Och jag måste säga att vi hade underbart kul tillsammans, varje barn jobbade med sitt eget uttryck och sina egna bilder så det blev bara positiva känslor så här långt! De var också jätteglada över att jag deltog med dem på deras villkor.

EN HÖSTSAGA

DET VAR EN GÅNG EN BONDE SOM BODDE UNDER ETT MAGISKT TRÄD I HAMMARKULLEN.

BONDEN SOM BODDE UNDER TRÄDET BRUKADE OFTA KLÄTTRA UPP I TRÄDET, FÖR DÄRIFRÅN KUNDE HAN SE LÅNGT BORT.

BONDEN TITTADE SIG OMKRING ÅT SÖDER, ÖSTER, VÄSTER OCH ÅT NORR.

HAN SÅG DÅ HUR FÅGLARNA FLÖG OCH HUR SOLEN GICK UPP OCH NED VARJE DAG.

NÄR BONDEN VAR UPPE I SITT TRÄD UNDRADE HAN OFTA VAD SOM HÄNDER MED FÅGLARNA PÅ NATTEN OCH VAD DE GÖR.

I DET MAGISKA TRÄDET FANNS DET MAGISKA BÄR OCH FRÅN TRÄDET KUNDE MAN SE EN BÄCK. BÄCKEN LIKNADE ETT VATTENFALL OCH HADE VATTEN SOM VAR GJORT AV GULD.

BONDEN TYCKTE OM TRÄDET SOM STOD PÅ HAMMARKULLENS TORG.

HAN GILLADE ATT LUTA KINDEN MOT STAMMEN, KÄNNA DOFTEN AV BARK OCH SE DEN LILLA FJÄRILEN SOM BODDE I TRÄDET.

HAN KÄNDE SIG ALLTID STARK NÄR HAN VAR VID SITT TRÄD.

Jag har nu börjat fundera vidare på att ta en ytterligare utmaning i att skapa tillsammans i en annan bildgruppdär vi håller på med olika världar och bygger i kartong. Hur skulle det vara att  prata med barnen om att arbeta tillsammans? Att fråga vad de tycker? Vill de att vuxna skall vara med? Kan vi lösa upp hierarkin och kan jag som vuxen få barnen att känna sig lika kompetent som den vuxne? Är det möjligt att inspirera varandra men där barnen får vara regissörerna och jag kan hjälpa till att måla en del eller att vi tillsammans spånar på idéer. Kanske just detta kan få barnen att inse att det är inte jag som är lärare som sitter med ett färdigt svar utan att det är skapande processen som är hela idén, att tillsammans  ge varandra styrka och mod att pröva idéer, då blir det inte lika individuellt inriktat på varje enskild elev. Detta ställer förståss stora krav på mig att hela tiden lyssna på barnen och att vara följsam och iaktta vad som händer. Inte prata rätt och fel, inte fint och fult utan mer bejaka barnens idéer. Att vara en tydlig ledare hela tiden men inte ta över....att vara en jämlike.Att engagerat visa barnen att i skapandet kan vi mötas och låta våra världar mötas.

Jag funderar vidare.....