Konstbiennal på Konsthallen

Samtalsworkshop


Igår var det alltså dags för samtidskonsten i form av besök på Konsthallen.
Jag var fylld av förväntan och känner mig som en van betraktare av konst och jag blev inte besviken.
Första rummet bestod av en enormt stor vit installation, i alla fall var det det första intrycket, det var monumentalt och svårt att värja sig mot. Det vita materialet var  frigolit men i en komposition balanserad med ofärgat trä. Frigolit som såg ut som marmor - redan där fick jag mig en aha-upplevelse. Det är därför dessa former svävar som i en fritt svävande rörelse som stiger upp ur golvet. Känslorna som kom var framförallt Frihet men även Balans. Att sväva som en stor albatross i rummet.Formerna sprängde sig loss ur sina träramar och svävade iväg. Det var lätt att identifiera känslan med ord som Längtan, Lätthet och Luft.
Assosiationerna gick också till Hav - kanske det var uppspolat vrakgods eller en inre längtan att bryta sig loss??? Konstnären heter Wim Botha.
Verk 2 i samma rum var fotografier av Zarina Bhimji. Även här kände man spänningen mellan instängdhet och längtan ut. Nästan alla bilder var tagna i motljus så man såg ljuset som ett hål i bilden dit blicken sökte sig. Det fanns en stark känsla av instängdhet i verken. Man vill bort från miljöerna, rummen gav inga trevliga associationer - de såg ut som fängelser, natthärbärgen, drogkvartar eller smutsiga trappuppgångar där misären och förfallet dröjde sig kvar. Kanske det var just denna känsla som konstnären ville visa på, dessa rum som vi aldrig skulle ha gått in i annars om hon inte fotat av dem. Genom bilderna flyttas vi till platser som vi själva inte valt.Fotona gav mig en känsla av att ha sett platser efter ett brott eller en våldtäkt, de blev som bilder från en rättegång.
Det tredje verket vi hann med att diskutera var av Antonio Vega Macotela. Här kom det mest komplicerade verket och jag lämnade Konsthallen med en stark känsla av distans efter att ha tagit del av verket som han kallar Time Exchange. Han bytte alltså sin tid mot fångarnas tid och de gjorde honom tjänster och gentjänster . De samlade cigarettfimpar och skapade bilder av, de gjorde Rubbings av sina madrasser eller föremål i sin närhet,en fånge gröpte ur en bok med sina tics med sitt finger och en fånge skapade en bild av alla ljud som han hörde omkring sig hela tiden. Jag tycker att verket var komplicerat eftersom det var många frågor som ställdes men inte så många svar som gavs. Vilken historia ligger bakom projektet? Hur tog han kontakt med fångarna? Vilken relation skapade han med dem? Hur länge pågick projektet i fängelset?
Resultatet av utställningen blev helt avgörande av att man läste skyltarna där bakgrundstexten stod som var en förklaring. Jag undrar hur det skulle ha sett ut om han istället hade filmat processen under tiden och visat fångarnas medverkan på en film, då mannen med ticsen gröpte ur boken exempelvis.
Det var nog denna avsaknad av fångarna som gjorde att jag kände det som att han i egenskap av fri man utnyttjade sin position och tog en bit av deras liv med sig utan att förklara mer om personerna bakom. Det kändes som om han använde sin maktställning över dem. Sedan skapade ju verken en känsla av ångest över att fångarna har så mycket tid, till vad? Var det det han ifrågasatte? Det enda spår som lämnades kvar var bara en ytlig bild av ett helt människoöde och en tragisk levnadshistoria.

I alla fall sattes många frågor igång och samtalet runt den stora världskartan visade hur många olika ord vi alla associerade till den. Många upplevde den som jobbig pga ljuden men den lilla stund jag stod framför den tyckte jag att den var ganska humoristisk med alla konstiga knasiga kablar som hängde helt slumpartat kors och tvärs, lite galen och anarkistisk men ganska befriande. Min association gick till Kommunikationsbanor, Synapser i hjärnan och Nätverk som Facebook och Internet.
Det enda negativa som jag kände var att det var för kort tid för att se så många stora, komplicerade verk och hinna känna efter, formulera och fördjupa disskusionen....