Handens intelligens

Handens kreativitet utvecklar hjärnans kapacitet.

I min hand fick jag idag en artikel av Göran Lundborg, som är professor i handkirurgi vid Lunds Universitet som skrivit en bok som heter Handen och Hjärnan ( Atlantis 2011)

Den beskriver hur handen samspelar med hjärnan och följdaktligen så går det också åt mycket "brain-Power" för att ge handen dess finstämda känsel och finmotorik. Eftersom hjärnan är dynamisk så anpassar den sig snabbt till handens krav och en aktiv hand "växer" i hjärnan och får ett mycket större utrymme än en passiv hand. Alltså formar handen hjärnan...

Handens område ( i hjärnan ) blir också akivt vid blotta åsynen av andra personers aktiva händer, alltså har vi mycket att tacka våra händer för vad det gäller utvecklingen av vårt intellekt.

Intressant att läsa och så värdefullt det är för våra små att få utforska med sina händer!!!Och att vara tillsammans och se skapande pågå runt om, speciellt viktigt vid inlärning är det ju att det vi betraktar upplevs som meningsfullt och positivt.
Alltså är imitationen så viktig vid inlärning...

Och återigen Hur skall man veta vad man vill göra om man inte ser vad man kan göra?
Allt enligt Vygotskijs tankar om imitera- återskapa- nyskapa!!

Ett avslut och början på något nytt!

Vilken härlig avslutning det blev,  Trots stress, ha suttit fast i bilkö och i farten handlat på torget för att träffas en sista gång med atelieristorna och lärarna...Utan tallrik, gaffel eller mugg gick vi till Vasaparken där ett gäng ungdomar ockuperat parken och sovit i tält sedan 3 veckor - för att upprätta en demokratisk mötesplats - öppen för alla.
En ung man jag pratade med berättade att han inte längre brydde sig om de materiella sakerna i livet utan försökte leva så enkelt som möjligt. Om fler och fler slutar konsumera , jobbar mindre och tar vara på det viktiga i livet så kan vi skapa en motrörelse menade han. "Det är nåt stort på gång, ett skifte i samhället, ett nytt sätt att leva " enligt honom!
Uppmaningen med ockupationen var också att lämna era tvsoffor och kom ut och möt varann!
Den gemensamt uppdukade picknicken blev snart uppskattad av de hungriga ockupanterna som gladeligen smakade på sallader och bröd och mellan tuggorna pratade vi just om pedagogens möte med barnen och att egentligen handlar det ju om det även i livet att vara öppen för din medmänniska och tillåta det demokratiska samtalet!
Sedan gick vi till hörsalen en sista gång och dansade till Khalidas härliga musik med höftskynken med pinglor och vackra sjalar!
TACK ALLA för en trevlig kväll!! Vi är några stycken som vill fortsätta träffas i ett nätverk och diskutera
Reggio-frågor, vi sa att vi kan ses på bloggen och lägga ut tider då vi kan ses! Häng på du som vill!
Den här utbildningen är slut men nu börjar det något nytt som vi skapar tillsammans!
Trevlig Sommar!

Tips på Sommarfortbildning....

Examination atelieristautbildning vt 2012

Vad är en atelierista? När jag började på utbildningen hade jag bara en vag aning om begreppet , nu kanske jag börjar forma en mer nyanserad bild av ordet. Tankarna känns nya men ändå bekanta! Jag känner att i Reggio-filosofin finns en tillhörighet för mig som jag starkt identifierar mig med i mitt arbete som bildlärare. Det viktigaste för mig är dess komplexitet. Jag gillar verkligen att det inte finns några färdiga svar!! Det finns helt enkelt ingen färdig modell för hur atelieristan skall vara utan det är en dynamisk växelprocess mellan pedagog till barn och tillbaka till pedagog igen.  Tack och lov för det!

Ett första steg var att  omforma miljön i ateljén med barnen, till att bli  ännu mer fylld med material, inspirationskällor både i form av barns bilder, konstnärers bilder men även ge plats för förändring. Nyckelord för mig idag i arbetet i ateljén är  :
Sinnlighet, transformation( för barnens tankar) och lyhördhet. Jag påverkades mycket av Mias föreläsning om miljöns betydelse och inte minst studiebesöket i Kärra-Rödbo.

Jag refererar till Tarja Heikkös kompendium Barns estetiska läroprocesser.

” Ateljéarbetet är grunden för en komplex verksamhet där idéer och tankar är i rörelse”

                                       Solgläntans förskola i Kärra -Rödbo

                                                      

Men hur skall jag då få syn på denna komplexa verksamhet? Svaret har jag hittat i att synliggöra processen. Genom foton, anteckningar, lappar på väggen över vad barnen säger! VAD ligger bakom ? – hur ser processen ut helt enkelt! Barnet skall själv få lov att hitta sin egen kunskap. Genom det lyssnande örat så måste atelieristan stå på barnens sida och bekräfta, uppmuntra och stödja. Allt kan sammanfattas i det lilla geniala ordet HÖRSTYRKA!! I arbetet i ateliern och i förlängningen i alla de hundra språken. Ödmjukhet är ett bra ord att alltid ha med i sin syn på barnet. Hur ska jag veta vad detta barn bär på för tankar? Lyssna, fråga och var intresserad .Jag måste vara den stödjande länk som behövs för att få barnet att våga utforska sina sinnen, sina språk, sitt eget uttryck, sitt lärande, sina tankar och hur vi kommunicerar dem till varandra. Jag citerar ur ”Lyssnandets pedagogik” av Åberg/Lenz Taguchi:

s.10: 

”Hur gör vi vuxna egentligen när vi samtalar med barn? Min bild är att vi vuxna oftare är mer upptagna av att förmedla det vi kan och vet än att lyssna på barnens tankar. ”

Vad vet vi i förväg om vad barnet skall upptäcka i sitt utforskande?

Ingenting egentligen, jag fastnade verkligen för Reggios syn på "Det kompetenta barnet"!!

Jag citerar ur ”Exemplet Reggio Emilia – Pedagogik för demokrati och lokal utveckling ” red. Katarina Grut.

s.56 ” Möten med Loris Malaguzzi av Carlo Barsotti”

” Det är ett barn som man inte vet allt om- tvärtom vet man mycket lite – och som ständigt överraskar en som vuxen med sin kreativitet. De vuxna inklusive han själv, hade skyldigheten att ställa verktyg och erfarenhet till förfogande. Dessa verktyg och denna erfarenhet fick dock aldrig vara statiska och definitiva, utan ständigt i rörelse.”

Återigen en bekräftelse på att allt arbete måste vara dynamiskt och föränderligt ihop med barnen!

Detta leder mig fram till insikten att all utveckling sker tillsammans med andra!

Mina tankar behöver möta en ny tanke! Det är alltså viktigt att ateliern ingår i ett meningsskapande så att det inte bara blir en aktivitet. Att ingå i ett socio-kulturellt sammanhang.

                                          "Tillsammans är vi starka"  Bild från Sotenäs Förskola

Atelieristan behövs! Ja, jag tror verkligen att det behövs en atelierista på varje skola. Atelieristan skall helt enkelt ha ”Den visuella kompetensen” i arbetslaget. Det betyder att jag skall känna till hur man skapar bilder, känna till de olika materialen. Fast det krävs något mer - nämligen se värdet av all kultur och konst . Förmedla mångfalden i uttryckssätt.Våga låta barnen pröva och utforska dans, arkitektur, teater, musik m.m

Att vara atelierista är att vara en eldsjäl som kan stå på barnens sida och försvara alla estetiska uttryck . De hundra språken.

Jag refererar till Stina Braxells bok ” Skapande barn”.

s. 73: ” Tankarna som finns i huvudet förmedlas via händerna till pappret och bilden som växer fram ger nya signaler tillbaka till tanken och det kan bli en djupare förståelse av det man tecknar.”

För mig har denna utbildning stärkt mig i min redan starka tro på bilden som språk. Att se detta hos barnet och  förmedla dessa djupare tankar hos barnet - tillbaka till barnet.

Tarja Häikkö berättar också om hur viktig den visuella kompetensen är i arbetet med barns bildskapande. På en av hennes föreläsningar nämner hon hur man i Reggios förskolor jobbar med Alla Bilder:
Verkligheten, fotot, närbilder, konstbilder, kartbilder och även 3 dimensionella bilder.

                                Eget konstprojekt "Strecket" med utforskande av teckning.

Föregångare.

Eftersom samhället utvecklats visuellt så otroligt mycket de sista 20 -30 åren förstår jag inte hur vi skall klara oss i skolan utan en atelierista! Atelieristan kan lotsa barnen in i ett bildkritiskt tänkande och ge barnen sina egna ögon mer makt. Så att de kan skapa sina egna bilder och motbilder. I sammanhanget är det intressant att läsa om andra bildpedagoger som utvecklat synen på barnets skapande.

En sådan man var Carlo Derkert (1915-1995). Han började redan på 50-talet att ge barnvisningar i konst på Nationalmuseum i Stockholm och som efter bildvisningarna uppmuntrade barnen att göra sina egna bilder.

Och så småningom, på 60-talet, initierade han barnverksamheten på Moderna museet, i och med att han blev intendent där.

UR boken Bildskapande i förskola och skola av Bendroth-Karlsson

s.21 skriver Carlo Derkert såhär:

”Barn är inte konstnärer. De målar och sjunger inte för att bli utställda på museum eller ha en konsert. De målar och sjunger för att upptäcka sitt eget språk. De undersöker sina känslor och tankar./…/Därför måste vi skydda dem från värderingar./…/ …vi måste låta dem skapa på sina egna villkor.”

En annan intressant förgrundsgestalt var konstfilosofen Herbert Read. I boken ”Bildskapande i förskola och skola”, kan man läsa mer om hans samhällskritik mot hur ensidigt vår kultur har prioriterat intellektet. På bekostnad av barns mer personlighetsutvecklande sidor.

Han initierade en debatt om estetisk fostran om fritt skapande och skrev boken ” ”Uppfostran genom konsten, 1956”

Han går till och med längre och menar att konsten är inte bara ett självändamål utan av betydelse för hela samhällsorganisationen.  ( s. 19 . Bendroth-Karlsson )

En annan viktig person i sammanhanget var  Howard Gardner som utvecklade teorin om ”Mångfaldiga intelligenser” ( boken heter Frames of Mind)

Detta var alltså ungefär samtidigt som Reggio filosofin utvecklades.

Om man summerar alla dessa pionjärers upptäckter inom området bildpedagogik , tror jag att man får en förklaring på varför man i Reggio Emilias förskolor så starkt tror på det fria skapandet!

Det analytiska ögat. På Stina Braxells senaste föreläsning citerar hon Loris Malaguzzi : ”  ”Vår tid förödmjukar ögat.// Vårt samhälle skvalas över av glättade schablonbilder avsedda för snabb avläsning och konsumtion.
I vår tid ges alltså ögat en allt större roll, men syftet är bara att utnyttja och förnedra det.//
En god fostran till att verkligen kunna se måste dels befria från det passiva och osjälvständiga seendet, dels understödja det kreativa och kritiska.
Skapa en rörlighet i tankar och insikter”

Av just denna anledning har jag verkligen insett att atelieristan måste vara med och fundera kring samtidskonsten för att förstå vilka bilder eleverna påverkas av. Frågor som hur skall vi använda bilder i undervisningen blir viktiga!

Att låta eleverna inspireras av konstbilder känns självklart men vilka bilder väljer vi ?

Hur undviker vi standardiserade bilder? Kan vi se på varje undervisningssituation utan förutfattade meningar och vara öppen för tvivel och motsägelser? Vill vi ha olikheter, ser vi dem som ett värde eller ett hot?

 Vilket jämlikhetsbegrepp håller vi på att utveckla? Vad är delaktigheten i samhället värd? ( anteckningar från boken Project Zero )

Vilken form passar du i?

                                                                        Bild från Solgläntans förskola, Kärra-Rödbo

Viktiga samtal. Jag tycker att studiebesöket på museet och även föreläsningen om samtidskonsten har varit viktiga för att skapa ett större perspektiv på bilder. Om inte den hade ingått i kursen hade inte atelierista utbildningen gett mig den tyngd som behövs för mig med de större barnen. Jag anser att det är just denna bildmedvetenhet som atelieristan måste ha i sitt arbete med barnen. Då kan man dra paralleller till vilka bilder barn ser omkring sig och förhoppningsvis få barnet att se på dem med nya ögon.

                                  Samtidskonst  av Astrid Svangren från Bohusläns Museum

Öppenhet. Alltså likväl som man aldrig vet vad man skall upptäcka i skapandets ögonblick , kan man inte veta vilka svårigheter man skall stöta på. Om vi hela tiden vågar förhålla oss öppna till våra barn, vår omvärld, vår kontext, våra kolleger och vågar förändras och låta oss påverkas av detta så tror jag på att atelieristans helhetssyn  är absolut nödvändig i allt skapande arbete med barn. Jag tror att där ligger styrkan i att arbeta med estetiska läroprocesser .

                               "Allt hänger ihop!"   Bild från Solgläntans förskola i Kärra-Rödbo.

Referenser:

Bendroth-Karlsson: Bildskapande i förskola och skola, Studentlitteratur 2010

Katarina Grut : Exemplet Reggio Emilia –pedagogik för demokrati och lokal utveckling, Stockholm 2008

Braxell, Stina: Skapande barn - att arbeta med bild i förskolan. Lärarförbundet 2010
Häikiö, Tarja: Barns estetiska läroprocesser; Atelierista i förskola och skola. Göteborgs Universitet 2007
Reggio Children/Projekt Zero: Att göra lärandet synligt - barns lärande individuellt och i grupp (Originaltitel: Making learning visible). Reggio Emilia 2005 (2001)
Åberg, Ann & Lenz Taguchi, Hillevi: Lyssnandets pedagogik. Stockholm 2005

VAD är det vi ser? Bildanalys och Det analytiska ögat

Då blev vår redan lilla grupp ännu mindre i torsdags efter Stinas föreläsning då Therese och jag bestämde oss för en sen diskussionskväll och ett bord fullt med tapas för att fördjupa oss i bildanalys.
Vi begrundade olika målningar men valde en av Claude Monet samt skulpturer av Jenny Ahlström  som hade viktiga gemensamma drag.
Två helt olika konstnärer från olika tider , en kvinna och en man, målare och skulptris.
Vi konstaterade att avsaknaden av detaljer var gemensamt för vårat urval och just detta tomrum  blev intressant att fundera kring.
Ögat är av gammal vana och erfarenhet där och fyller i, det vi redan vet.
Om vi istället hade haft ett detaljrikt foto , hade inte vår fantasi fått chansen att fundera på vad bilden vi valt föreställde.
Jag hade valt skulpturer i Papier-Maché för att det är ett material som jag arbetat tillsammans med barnen i och jag har haft just denna konstnär och dessa skulpturer som inspiration för dem att jobba i detta material. Så här kan form också se ut! Jag ville visa barn ett annat sätt att forma och berätta med skulptur.
Likaså är Claude Monets målning ett lätt sätt att arbeta med en prickteknik för att frammana en bild.

I den djupare analytiska granskningen finns många frågor att ställa sig som man inte får direkta svar på.

Då kittlas fantasin och vi måste anstränga oss lite mer att fundera på Vad är det vi ser?

Kan bilden också frigöra mer drömska scenarior eller undermedvetna fantasier?

Just friheten i tolkningen sätter igång möjligheter och ger lika många svar som det finns individer.

Det blir ett öppnare sätt att arbeta med konstbilder då det finns utrymme för tolkning.

Lite av detta tog Stina upp i sin föreläsning om att ge ögat makt. 
Stina påpekade att  vår hjärna försöker hela tiden tolka alla synintryck och ordna dem i mönster. Vår hjärna vill förstå och ha kontroll, Ofta av enkla orsaker som att dessa mekanismer ökar våra levnadschanser men ibland lurar hjärnan ögat.
Av all erfarenhet av verkligheten, så är hjärnan snabbare än ögat och fyller på med olika begrepp.
Stina gav ett talande exempel på hur ett stilleben byggts upp av vita föremål och en äggkartong med vita ägg.
Sedan färgsattes allt med en röd lampa så stillebenet badar i röda och rosa nyanser.
Om inte det analytiska ögat hade varit tränat så skulle de flesta ha målat äggen vita, av erfarenhet så är ju de flesta ägg vita, men i verkligheten dvs - i detta stilleben - var de ju rosa!
Där var det denna verklighet som avbildades, det vi ser framför våra ögon oberoende av tidigare erfarenheter.

Just denna träning av Vad är det vi ser? är grunden för allt seriöst bildarbete. Annars fastnar vi i schabloner.
Och hjärnan vill så gärna hålla oss kvar i våra schablonbilder. Alla träd ser ut på samma sätt tror hjärnan när det i verkligheten finns fler än tusen olika sätt att se på ett och samma träd!




Skulpturer av Jenny Ahlström:

Att låta barn förälska sig i det vackra

   Bilder kan säga så mycket mer än ord. Här en målning av Matisse.
Se hur färgerna lyser mot varandra. Han sa att  bilden var klar då han återfann den känsla som gjorde att han började måla på bilden.En målning visar hur konstnärer, genom ett subjektivt öga eller om man så vill genom  sitt eget temperament, har uppfattat verkligheten.

Ofta ser vi inte hur vacker verkligheten är men en bild kan förtydliga det, lyfta fram det. Fånga ett ögonblick.

Jag har just nu förälskat mig i en bok av Håkan och Åsa Wettre som heter " det blå". Bara en massa blå miljöer i hela boken, så lever detta par - ständigt berusade av den blå färgen!!



 Är man en blå-älskare så är denna bok fantastisk! Det är inte bara Himmel och Hav som är blått....
De lyfter fram vardags skönheten i en tekopp eller ett överkast.

Jag ser likheter mellan barnets förundrade blick inför skönheten skymta fram mellan raderna i boken....Världen är full av skönhet och jag tror att barnen har en speciell förmåga att se skönheten i en pinne, en glasbit eller en bit mossa, speciellt då ljuset faller på det!

Såhär kan man arbeta med barn och bilder att samla på olika färger på bilder ,ordna dem, sortera dem, avbilda dem i både måleri och skulptur...

Vem minns inte mammas knappskrin och alla underbara former och färger på knappar!!Ett av mina inspirationsställen är just sybehörsaffärer med mängder av färgade trådrullar, tygband, plaströr med knappar och dragkedjor i olika färger....Fotografera av bilder på färg i barnens olika miljöer!Låt dem gå på upptäcktsfärd och leta gult! Eller Grönt! Låt dem ta bilderna....




Naturbilder är en annan inspirationskälla för att jobba med barn - allt från botaniska plancher till närbilder på maskrosbollar....Hur ser vatten ut som rör sig? När hunden springer hur ser benen ut då?


 
Såhär kan man gå från det ena uttrycket till det andra och till slut hamnar vi
tillbaka till konstbilden igen:

  En målning av Frida Kahlo.





Bilder: Google

Uppgift v.15

Hur kan man arbeta med barn och konstbilder?

Hur kan ett konstprojekt med barn se ut?

 

Tyvärr kunde jag inte träffa mina kolleger i baslaget nu i veckan, då jag hade påsklov och var bortrest -men hoppas att vi skall få tillfälle att ta igen detta snart! Jag vill gärna diskutera dessa frågor med dem eftersom detta är lite av det jag brinner för! Jag har arbetat i liknande konstprojekt i 10 år och vet att det Stina pratar om att barnen kan nå oanade höjder då man tänjer på deras gränser över vad de själva tror är möjligt att göra, är sant - dvs genom att de ser att de kan mycket mer - lyfter barnen sig själva och växer otroligt mycket i sitt självförtroende!

Jag tror också att svaret på HUR? är att pedagogen som arbetar med barnen är ärligt intresserade och engagerade! Ett konstprojekt kan handla om i princip vad som helst men utgår man från ett gemensamt intresse att utforska så spelar temat ingen roll. Detta såg vi bevis för på studiebesöket i Kärra- Rödbo och barnens projekt med Skulpturer. Min erfarenhet är att det kan vara lite trögt och försiktigt i början men sedan svävar vi ut med hjälp av improvisation, fantasi, respekt och kärlek!

Jag har inga färdiga metoder eller svar, när jag går in i arbetet med barnen men jag LYSSNAR på dem och följer med dem ut på deras svindlande tankestigar! Och jag har lika fantastiskt roligt själv! Och för mig, är det det här som är estetiska läroprocesser....

 

Så :  här beskriver jag mina erfarenheter från ett av mina konstprojekt med barn.

Projektet hette "Strecket" och handlade om barns tecknande och uppfattning om vad ett streck är. Jag jobbade ihop med en annan konstnär Malin Bogholt och vi arbetade i två olika stadsdelar under hösten 2010 och våren 2011. Resultatet blev en utställning som visades på Göteborgs Konstmuseum. Jag arbetade på två olika förskolor i Bergsjön med 4-5 åringar.

Vi träffades 5 ggr och barnen fick prova på olika tekniker. Vi jobbade med skuggor, tecknade, byggde, mätte, la ut långa streck, mätte oss själva och reflekterade över vad ett streck kan vara.   

Några frågor som vi funderade över var:

 

Var börjar och slutar ett streck? När blir strecket något annat? Kan strecket ta slut? En av lärarna utsågs till att föra anteckningar över vad barnen sa. De fotade också processen och dokumenterade arbetet i en Dagbok/Loggbok. Barnen fick också samla på streck- dvs allt som går att lägga på en lång rad så att de bildar streck; spaghetti, grillpinnar, sugrör, piprensare m.m.

Vi byggde också med olika slags ståltråd, detta är också streck som man kan teckna med.Vi byggde en figur ihop, huvud, armar, ben, mage, hjärta, hår m.m . Vi jobbade med Overheadpennor på OH-plast och tillsammans ritade vi  former och mönster.  

När pappret var fyllt av streck, former och figurer lades det på OH-apparaten och visades på väggen. Där satt ett stort papper/spännpapper som vi tillsammans fyllde i med Kol och pratade om vad som hände då det pyttelilla strecket vi gjorde blev en stor form…

Jag upptäckte hur fantastiska tankar barn går omkring och bär på och så mycket klokhet våra småttingar har om abstrakta begrepp!

I gruppen uppstår också en härlig smittande känsla att vi tillsammans utforskar ämnet, vi blir i arbetet jämlikar med ett gemensamt intresse, jag tror att det är viktigt för barn att känna att varje barns insikt blir en del i bygget av vad vi kan om vad ett streck är! Alla tillför något och världen blir mer mångsidig och rik genom att vi får höra alla olika åsikter om vad ett streck kan vara.... 

Här är det som förskollärarna noterade och reflekterade över vad barnen tränade på:

• Samarbete
• Turtagning
• Motorik
• Språk
• Rumsuppfattning
• Kroppsuppfattning
• Matematik

Nedan följer en del av observationen:

Vad är ett streck?    

Metoden är observation som är gjord av två pedagoger. De bilder som används är de bilder som är utan barnens ansikte.

Alla barnens namn är ersatta med bokstäver tex barn D. Grupp 1 består av 7 st barn och grupp 2 består av 6 st barn.

Observation 101119

Grupp 1

Konstserien börjar med att alla barn och vuxna får presentera sig. Vi pratar om att skriva, om penna och om papper, en förförståelse för materialet som kommer användas. Susanne frågar:

- Vad är ett streck?

Inget barn svarar, Susanne visar att barnens bokstäver är streck som sitter ihop och böjs. Barnen blir intresserade och pratar om sina bokstäver.

- Mitt namn börjar på F, säger barn F.

Hela gruppen sammlas runt ett papper och målar ett streck tillsammans. Barnen skickar pennan mellan varandra så att alla får måla ett streck på sitt sätt. Det blir skratt när strecken åker från kompis till kompis, strecket hoppar och snurrar.

Barnen börjar exprimentera med hur man kan rita ett streck, de sitter och väntar på sin tur. Pennan skickas fram och tillbaka och det blitr hela tiden nya former av strecket.

- Kom till mig då, säger barn D otåligt till pennan som är ute och far på pappret.

Strecket blir en gubbe, händer, en ballong, en kille m.m. Susanne berättar om att vi har också streck om kring våra kroppar. Vi har då förberätt med plast på väggen samt en overheadapparat för att kunna lysa upp konturerna och då måla av barnens konturer.

Avslutande fråga:

-Vad är då ett streck?

Vi skall också samla streck.

Grupp 2

Gruppen sammlas på liknande vis. Barnen får gissa vad de skall göra med penna och pappret.

-Skriva. säger barn F.

Susanne ritar och fråga om någon vill gissa vad hon ritar.

-Ett streck. gissar barn G.

Sen målas fler streck som tillexempel blir vågor, bokstäver, en apas svans och ett kryss. Susanne berättar en saga med ett streck, Barn G vill då berätta en läskig saga om en förbannelse. Efter sagostunden leker gruppen med streck.

Strecken busar runt genom en penna mellan barnen. Strecket hoppar och blir ett hus, en varg och massor av andra sagorelaterade figurer. Medans ett barn itaget får sin kontur avmålad får de andra barnen måla på papper. Barnwn vill gärna berätta om sina bilder och om strecken de målat.

Barnen vill också prova olika sätt att bli avbildade på genom att hålla ut händer på olika sätt och benen. De exprimenterar också med overheadapparaten genom att täcka över ljuset med händerna och med papper och då få olika figurer på väggen.

Avslutande fråga:

-Vad är ett streck?

Vi skall också samla streck.

101126

Grupp 1

Vi börjar med en liten rundvandring av namnen och pratar också om efternamn, Vi pratar om de streck vi har samlat ihop. De är samlade i en korg och är spaggeti, snören, blomsterpinnar, ståltråd och piprensare. Vi tar fram strecken, bygger med dem, böjer dem och mäter dem.

- Är detta ett streck? Frågar Susanne och håller upp ett snöre.

- Det är samma, säger barn A.

För att gå vidare och börja exprimentera och konstruera med de insamlade strecken använder sig Susanne av lek och barnens fantasi.

-Nu tar vi båten till en ö, säger Susanne och håller upp sina händer som en kikare.

Det står ett bord i rummet, det blir vår ö och vi ror dit. Det visar sig vara en riktig skaparö. Barnen vill först bygga på höjden, vi använder strecken, limpistol och fantasin. Barnen bygger också bokstäver och stjärnor. Det limmas, klipps och konstureras tills en limpistol inte fungerar längre.

- Vi provar den lilla (limpistolen), föreslår barn G.

Sen skickar barnen limpistolen mellan varandra, sen tillverkas adventsstjärnor, en borg och olika bokstäver ur barnens namn.Vi pratar även om bredd och höjd.

Grupp 2

Barnen är ivriga att börja och barn G pratar om djur när vi samlas. Vi pratar även om städer och kartor och om de länder barnen kommer ifrån. Vi kommer in på djur en gång till och pratar om vart de bor, barnen vill gärna flyga till en djungel för att se på djuren. Nu tar vi alla ett flygplan och till skall flyga till djungel, det blir en nödlandning på skaparön.

-Vad ska vi bygga? frågar Susanne.

Barn A vill ha lila piprensare, barn F tycker att det är lätt att bygga, många barn väljer att bygga med blomsterpinnar och knipsar av de i olika längder med en tång.

- Det var lätt som en plätt säger barn C och menar att arbeta med tången.

Barn A bygger en djurpark som sedan blev ett flygplan. Sedan bygger två barn rosetter en stund. Barn F och Barn A pratar om hur många ben en spindel har. Sedan vill barn F klippa med tången. Barnen klipper, böjer och limmar sina streck till rosetter, spindlar, flygplan och stjärnor. Ett av barnen bygger ett giftflygplan och berättar att det finns människor i planet som också är giftiga. Nu får spindel ett hus och limpistolen skickas vidare.

 

Samtidskonstens berättigande

" På väg mellan Folkhem och Akopalyps"

Så kallade Fredrik Gunve sin föreläsning och det tycker jag var en väldigt bra sammanfattning av den bildutveckling som vi har genomgått i samhället de sista 40 åren.
Fredrik visade videoverk och installationer av flera amerikanska konstnärer.
Ett videoverk som var väldigt starkt var av Paul McCarthy  och gjordes 1987. Det beskriver en övergreppssituation  , så som jag tolkar det -  säkerligen självupplevd. Verket heter också "Family Tyranny/ Cultural Soup". Man blir oerhört påverkad av verket, det är inga behagliga scener som visas, något som liknar ett människohuvud  - ser mest ut som en fotboll - med en tratt i  och en pappa som pratar hela tiden om att pojken måste äta upp maten , medan han häller i en grötliknande geggig smet in i barnet. Hela tiden säger han att barnet ska vara duktigt och äta upp. Sedan finns det också mer övergreppsliknande scener med våld där den vuxne förgriper sig på barnet.Ett verk som handlar om MAKT som vi så många gånger på denna kurs har pratat om!

Här blev det tydligt vilken MAKT vi vuxna har över barnet och ofta pågår maktmissbruk i familjen. Det är ju en del av vårt ansvar som pedagoger att se om barnet blivit utsatt för tvång hemma eller våld inom familjen. Därför vill jag ta upp detta verk och försöka förstå det i sitt sammanhang.
Jag ser på verket som i Tove Janssons bilder, en koppling mellan det personliga och biografiska och vad som visas.
Man kan tycka vad man vill om verket, jag är mest glad då Fredrik stänger av det, men faktum är att Konstnären Paul Mc Carthy , i sin konst , som vuxen tar sig rätten att ta tillbaka makten över sitt liv. Att berätta en mörk historia och genom det bearbeta sitt eget trauma.En annan person som inte blivit konstnär hade skapat ett musikstycke eller skrivit en pjäs om sina erfarenheter.

Vad är bra och dålig konst? Man har så klart rätt att tycka, men konsten har också rätt att få visas i alla sina aspekter. Vem skulle annars bestämma vad som skall visas? Och det ställer också frågor om detta är konst överhuvudtaget? I min mening är det konst så länge en konstnär har gjort det. Hade ett barn gjort det hade det inte varit konst.
Det måste vara konst i ett professionellt utövande för att få kallas konst såklart! Vi pratar ofta om barns bilder som konst, det kanske man skall ifrågasätta? Barns bilder kan vara små konstverk men låt barnen få berätta med alla möjliga språk. som en självklarhet. Det är ett behov alla barn har , att uttrycka sig med bilder , när man är barn.
Möjligtvis kan man däremot säga att konstnären har närmare till barnet inom sig.
Jag funderar på varför vi så gärna vill bedöma konst? Vi bedömer ju inte barnens bilder?
Jag tycker inte om all konst, men jag tycker heller inte om all musik eller all teater. Konsten har en alldeles egen kraft som är svår att analysera, kanske är det just dess frihet att påstå något, eller att bryta med en konvention , som kan vara provocerande. 
Diskussionen om god och dålig smak i konsten har alltid funnits.
Vid sekelskiftet refuserades impressionisterna från de finare salongerna i Paris för att deras konst var gräslig. Bara en massa färgfläckar och inget klassiskt måleri, det sågs på som slarvigt och nonchalant genomfört.
Jag tycker att konst som ställer frågor och berör är bra konst. Sedan kan det beröra oss och lyfta fram otäcka saker som vi helst vill blunda för. All samtidskonst i dag, enligt Fredriks analys, handlar om relationer mellan människor. Då är ju vi som betraktare också en del av verket, alltså det är viktigt att vi blir berörda.Det är också viktigt i en demokrati att alla uttryck inom konsten får finnas.
Tänker på att konstnärer som berör eller sätter fingret på obehagliga frågor , i många länder till och med  blir hotade till livet, så stark är konstens kraft !

Därför tror jag att bildanalys behövs i det skapande arbetet:

Först reflekterar jag över vad jag fick ut av Tarjas föreläsning om "Den farliga resan" :

BILDANALYS:

Tarja gick igenom historiken runt sagoberättande från fabel och det muntliga berättandet till när Bruno Bettelheim på 70-talet formulerade mer psykoanalytiska teorier på barnbilder.
Historiskt har sagan alltid haft ett syfte att uppfostra barn i rätt och fel handlande och visat på faror som finns i vuxenlivet. Från början var det fabler, dvs ofta djur med olika mänskliga egenskaper. Barnen kunde identifiera sig med de olika djurens egenskaper. Kyrkomålningar på väggarna är också bilder som fanns före boktryckarkonsten på 1400-talet. Sedan kom bilder i den bibliska traditionen där man visade historier ur evangelierna. Många som inte kunde läsa kunde ändå leva sig in i Bibelns budskap.  Bruno Bettelheim menade att sagan har en katharsisk effekt på barnen, dvs genom att lyfta fram olika karaktärer kan barnen träna sig på och förstå mönster i sitt beteende.
Allt för att kategorisera världen och få verktyg att lösa existensiella frågor.
Ex.vis( egen reflektion) Det kan vara Hans och Greta som går för långt hemifrån och träffar på häxan i pepparkakshuset.
Det kan vara Askungen som förmedlar frågor om dygd, förnöjsamhet med sin lott i livet och att belöningen kan komma om man tror på drömmen om lycka. Det kan vara kraften i att konfrontera något hotfullt, så kysser man grodan eller slänger den i väggen kan den förvandlas.

När vi då kastade oss över Tove Janssons "Den farliga resan" fick vi analysa på 2 olika nivåer:
1. Denotativ Nivå -vad är det jag ser? och 2. Den konnotativa nivån - Vad är det jag inte kan se?
Vi tittade bara på bild nr.2.

Egna tankar om Svårigheter och reflektioner:
Det var intressant att försöka förhålla sig objektivt analyserande för att titta på färg, form och komposition i bilderna.
Det var väldigt svårt att inte gå in och tolka och vår grupp hade diskussioner om just detta , hur lätt vi gör tolkning av bilder utifrån olika erfarenheter som : kön, klass, kulturell kontext, geografisk tillhörighet,tidigare erfarenheter bland annat.
På den Konnotativa nivån såg vi mycket intressanta spel mellan motsatser. Mörk/ljus, trygg/otrygg, rörelse /stillhet. 
Vad detta symboliserar blev ju en psykologisk tolkning av hur vi trodde att Tove Jansson ville skildra den lilla till synes vanliga flickan i gräset med sin söta katt bredvid sig och hennes äventyr. Vi diskuterade bland annat om hon blev rädd för katten eller om katten blev rädd för henne? I sammanhanget funderade vi också på om vi känner oss så berörda p g a att vi bor i Skandinavien och känner igen det "nordiska ljuset" i bilderna. Hur ser ett barn från Somalia på dessa bilder?
Vi diskuterade också den transformativa underliggande betydelsen av bild nr, 2 . Vad har hänt i berättelsen  eftersom bilden plötsligt hade en helt annan suggestiv stämning mot bild nr. 1. Just transformationen in i en annan värld tror vi att denna bild ville förmedla. Det är ett skymningsljus i bilden, vi befinner oss mellan dag och natt. Har flickan somnat och bara drömmer? Även bildmässigt finns det en spegling av solen , eller är det månen som gör att man inte riktigt vet i vilket landskap man befinner sig...
För barn som hör på denna saga så är bilderna väldigt starka och berör väldigt mycket med sitt färg och formspråk.
De  lämnar ingen oberörd, livet är fyllt av faror, äventyr och utmaningar och den lilla vanliga flickan visar sig bära på ett stort mod inom sig! När vi fick höra Tarjas redovisning av Tove Janssons livserfarenheter så kändes hela bildberättelsen som en biografisk skildring. Men eftersom den inte är uttalat personlig utan rör sig på en mer arketypisk nivå så kan man själv och de barn som ser bilderna identifiera sig med den. Min egen reflektion är att boken handlar om en inre resa som Tove själv har gjort. men den blir allmängiltig och skänker tröst. En skog kan vara dyster och mörk när man går in i den, men ljus och vacker då man vandrar vägen tillbaka. Det var intressant att få denna bildanalys och jag kopplar genast samman bildanalysen med föreläsningen om Det analytiska Ögat och hur viktigt det är med Visuell Kompetens när vi arbetar med bilder med barn.

Eftersom bilder ofta rör sig på en mer subjektiv, transformerande nivå kan de ibland berätta viktiga saker för oss om vad barnen egentligen vill berätta och förmedla. Sen behöver man inte tro att barn som bara ritar vapen har problem med sin aggressivitet men jag tycker att man som pedagog har ett ansvar att se , och då menar jag verkligen SE på barns bilder och prata med dem om vad de vill förmedla. Likaså tror jag att när ett barn vill höra samma saga om och om igen så betyder det att det finns något i sagan som attraherar barnet i själen och att det för varje gång det hör sagan,  bearbetar en problematik som finns inom barnet också. Jag tror att sagor kan göra det omedvetna medvetet. Sagor är Viktiga!Det finns en massa spännande litteratur i ämnet som jag kan rekommendera:
Åke Högberg: "Att utvecklas med symboler" har exempelvis skrivit om Tove JAnssons bok: "Det osynliga barnet" och kapitlet heter Att få ett eget ansikte.
Katta Nordenfalk: Barns Bilder - och solen lyste blå : s. 26:
" "Sagor, myter och inte minst egna bilder är de medel varmed demoner kan bindas och rädslan försvinna. Binds de inte visar de sig som våld i barnets beteende, våld som inte har någon logisk orsak. Rädsla är ett viktigt  tillstånd i barnets mentala tillvaro. Vi ska inte bespara barnet rädslan utan hjälpa dem att bearbeta den i en fantasivärld."
Knut Brodin: "Barnbild och bildspråk"






En del av bild nr 2. Källa: Google.

Alternativ reklam på stan i Göteborg just nu!

De flesta har väl lagt märke till The Art Break i skyltskåpen i stan. JCDecaux s...om äger skåpen slår ett slag för konsten ute i gatumiljön. Konstnären bakom verken är Per-Ivar Lindkrantz.
Jag blir i alla fall lite glad av att möta annat än reklam!
www.jcdecaux.se/theartbreak/

Egen skapande bilduppgift 3

"Nyskapande i tredimensionella material"

Jag jobbar ofta med barnen i återvinningsmaterial och kände mig först lite begränsad av uppgiften eftersom jag såg flera av barnens alster för mina ögon. Men materialet som jag valde ur skrothörnan blev en bit frigolit, en elkabel och , några kilar i trä och en bit av en gammal trävisp. Jag sammanfogade dessa delar med limpistol. Skapelsen blev ganska enkel och jag kände att det fanns ett spel emellan hur föremålen relaterade till varandra, Jag kände att  det blev mer som en scen , än ett föremål, som ville säga något till mig.

Jag bestämde mig då för att skapa en liten berättelse runt mitt verk och frågade barnen vad de tyckte att mitt verk föreställde. Först förklarade jag att detta var en uppgift som jag skulle göra på min kurs och vilka förutstättningarna var för mig.
Jag fick en hel del tips på titlar som jag redovisar nedan:

Kortslutning- Diskkran med vatten- Regnbåge med träd - Vattenkranen - Blomma-Elektricitet - Träddusch -
Rinnande vatten - Gatlykta som lyser på träd.

Det intressanta med detta var att barnens och mina associationer gick väldigt mycket åt samma håll. Jag såg en liten scen ute i naturen framför mig. Jag tänkte på det stormiga trädet som lutade sig över en liten vindpinad buske . En trädgårdsslang med vatten som ger nytt liv åt en gammal förtorkad buske i rabatten. Mina associationer gick också åt högtalare med information som man kan höra ibland då man väntar på spårvägen.
Steg 2 i min process var att undersöka vad som kunde hända då jag tog ut verket i en miljö i naturen . Men för att ha något att jämföra med ville jag också titta på verket inomhus för att se om det då ville säga något annat till mig. Jag insåg att ett konstverk kan ha helt olika budskap beroende på i vilken omgivning det befinner sig!
SÅ HÄR SÅG DET UT UTOMHUS: Jag har nu lagt till naturmaterial som löv, mossa, torrt gräs.

OCH NÄR JAG KOM IN BLEV DET ETT ANNAT UTTRYCK; Nu la jag återigen till nya föremål för att leka med betydelser.....

Jag har alltså provat konstverket på olika platser och tänker att detta är en fördjupning av att jobba med skrotskulpturer. Vad händer då de står i dessa olika miljöer? Hur förändras uttrycket inne/ute? Jag ville också jobba med storleken och vilken skillnaden blir i uttryck om man ändrar på skalan. Skala är ju alltid i förhållande till något annat - dvs i en stor omgivning kan verket bli litet och försvinna. Man kan också genom att fotografera det i olika perspektiv förskjuta betydelsen och vrida och vända på perspektiven. Som när barnen tecknar de mest betydelsefulla personerna störst, i en teckning Eftersom jag ofta arbetar med skrot och tidigare i höstas redovisade några av barnens alster ( se blogg OM FILURER 3/11 2011 samt RETURSKULPTUR 26/9 2011) så tänker jag att nu skall jag ta med barnen ut i närområdet så kan vi undersöka vad skulpturerna vill förmedla till oss utanför klassrummet!! Då kan vi också leka med perspektiv och skalor och betydelser.

Det var roligt att undersöka konstverket på olika platser och leka med olika betydelser genom att lägga till rekvisita. Jag skulle lätt kunnat fortsätta med utforskandet och flyttat runt det lilla konstverket i nya miljöer och prövat hur uttrycket skulle ändras ännu mer radikalt! Hade tankar på att låta det flyta på vatten men hittade inget bra vattendrag under min lilla promenad!Tänkte också på om det kanske kunde skrämma ankorna eller om det skulle flyta bort från mig, så det fick vara!