" På väg mellan Folkhem och Akopalyps"
Så kallade Fredrik Gunve sin föreläsning och det tycker jag var en väldigt bra sammanfattning av den bildutveckling som vi har genomgått i samhället de sista 40 åren.
Fredrik visade videoverk och installationer av flera amerikanska konstnärer.
Ett videoverk som var väldigt starkt var av Paul McCarthy och gjordes 1987. Det beskriver en övergreppssituation , så som jag tolkar det - säkerligen självupplevd. Verket heter också "Family Tyranny/ Cultural Soup". Man blir oerhört påverkad av verket, det är inga behagliga scener som visas, något som liknar ett människohuvud - ser mest ut som en fotboll - med en tratt i och en pappa som pratar hela tiden om att pojken måste äta upp maten , medan han häller i en grötliknande geggig smet in i barnet. Hela tiden säger han att barnet ska vara duktigt och äta upp. Sedan finns det också mer övergreppsliknande scener med våld där den vuxne förgriper sig på barnet.Ett verk som handlar om MAKT som vi så många gånger på denna kurs har pratat om!
Här blev det tydligt vilken MAKT vi vuxna har över barnet och ofta pågår maktmissbruk i familjen. Det är ju en del av vårt ansvar som pedagoger att se om barnet blivit utsatt för tvång hemma eller våld inom familjen. Därför vill jag ta upp detta verk och försöka förstå det i sitt sammanhang.
Jag ser på verket som i Tove Janssons bilder, en koppling mellan det personliga och biografiska och vad som visas.
Man kan tycka vad man vill om verket, jag är mest glad då Fredrik stänger av det, men faktum är att Konstnären Paul Mc Carthy , i sin konst , som vuxen tar sig rätten att ta tillbaka makten över sitt liv. Att berätta en mörk historia och genom det bearbeta sitt eget trauma.En annan person som inte blivit konstnär hade skapat ett musikstycke eller skrivit en pjäs om sina erfarenheter.
Vad är bra och dålig konst? Man har så klart rätt att tycka, men konsten har också rätt att få visas i alla sina aspekter. Vem skulle annars bestämma vad som skall visas? Och det ställer också frågor om detta är konst överhuvudtaget? I min mening är det konst så länge en konstnär har gjort det. Hade ett barn gjort det hade det inte varit konst.
Det måste vara konst i ett professionellt utövande för att få kallas konst såklart! Vi pratar ofta om barns bilder som konst, det kanske man skall ifrågasätta? Barns bilder kan vara små konstverk men låt barnen få berätta med alla möjliga språk. som en självklarhet. Det är ett behov alla barn har , att uttrycka sig med bilder , när man är barn.
Möjligtvis kan man däremot säga att konstnären har närmare till barnet inom sig.
Jag funderar på varför vi så gärna vill bedöma konst? Vi bedömer ju inte barnens bilder?
Jag tycker inte om all konst, men jag tycker heller inte om all musik eller all teater. Konsten har en alldeles egen kraft som är svår att analysera, kanske är det just dess frihet att påstå något, eller att bryta med en konvention , som kan vara provocerande.
Diskussionen om god och dålig smak i konsten har alltid funnits.
Vid sekelskiftet refuserades impressionisterna från de finare salongerna i Paris för att deras konst var gräslig. Bara en massa färgfläckar och inget klassiskt måleri, det sågs på som slarvigt och nonchalant genomfört.
Jag tycker att konst som ställer frågor och berör är bra konst. Sedan kan det beröra oss och lyfta fram otäcka saker som vi helst vill blunda för. All samtidskonst i dag, enligt Fredriks analys, handlar om relationer mellan människor. Då är ju vi som betraktare också en del av verket, alltså det är viktigt att vi blir berörda.Det är också viktigt i en demokrati att alla uttryck inom konsten får finnas.
Tänker på att konstnärer som berör eller sätter fingret på obehagliga frågor , i många länder till och med blir hotade till livet, så stark är konstens kraft !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar