Uppgift :Reflektion om barns skapande och atelieristans roll

Fortsätter läsa Kurslitteraturen och i Stina Braxells bok om Skapande Barn hittar jag något som fastnar som själva kärnan av allt arbete med skapande verksamhet och barn och därmed en del av atelieristans roll.
Först pratar Stina om att barnen måste vara förtrogna med materialen både praktiskt och tekniskt, vilket papper och vilken pensel passar bäst för den här färgen? hur hanterar man lera osv. Hon går vidare till att säga att det underlättar om pedagogen själv är förtrogen och känner sig trygg med material och teknik, dvs testa färger, verktyg och material, gärna i grupp tillsammans med sina kolleger. Också som en reflektion över vilket lärande som finns i att arbeta med de olika materialen.Men sedan kommer det som är avgörande för mig i mitt synsätt hur vi smittar barnet med vår egen skaparlust! Och som jag tycker är centralt för atelieristans roll. Citat från s.99:


"En positiv och frigörande skapandemiljö skapas när pedagogen känner tillit till sitt eget skapande, till att det man skapar är okej och duger, och när man är trygg nog att stå för sina egna bilder....."

Det måste alltså till något mer än bara materialkännedom och hantverksskunnande, det måste vara så att vi som pedagoger skapar för att vi tycker om att skapa! Och att vi upplever att vårat skapande är viktigt för oss som individer, inte bara som en förståelse för barnets process. Det är beskrivet av Tarja i hennes kompendium under rubriken " Att utforma en ateljé och ateljén som skapande verkstad"... citat: "det gemensamma målet är att understödja barnens kreativa, estetiska läroprocesser, där skapandet skall kombineras med lek och utforskande. vidare citat: ...Den skapade produkten är ett spår av den process som skett inuti barnet." Likaså beskriver Fabbi ateljén som ett
" kommunikationssystem som ständigt befinner sig i ett flöde av händelser i tid och rum." När vi som atelieristor har gjort samma estetiska läroprocess kommer vi att förstå att skapandet för oss är på samma villkor som barnets, fast vi har en annan erfarenhet med oss och en annan förförståelse av materialet. Kanske det inte betyder att det är lättare för den vuxne men jag tror att vi måste alla gå in i vår egen process just där vi är för att ana det alfabet som detta handlar om.

I mina öron är det detta som är att överlämna sig till "flow".  Denna känsla går inte att ta miste på när den uppstår varken hos barnet eller den vuxne, då får vi rosiga kinder och vi hinner inte dricka kaffe utan vi "skall bara" .... När vi upplever denna potential i skapandet,  det "flow" som uppstår, och glömmer tid och rum , då först förstår vi barnet i sitt skapande. Det är igenkänning och identifikation. Om vi aldrig har hamnat där i vårt eget skapande kan vi heller inte smitta barnet med entusiasm och glöd. Detta uppgående i skapandet ser jag som nödvändigt att lägga till i beskrivningar av materialkännedom och hantverkskunnande. 

Ett praktiskt exempel från hur det är att arbeta med Returskulptur:

Här har vi samlat skrot/återvinningsmaterial/ skräp för att bygga returskulptur med barnen.


Såhär kan det bland annat se ut då vi skapat klart:




    En båt av återvunnet frigolit från dataförpackningar.

Ett vackert landskap med olika slags bönor, en trollkarls hatt och en stjärnkikare....eller vad ser du?