Tänkte berätta något om mig själv och varför jag nu går på Atelieristautbildning.
Jag är konstnär med utbildning i måleri och grafik och det är också alltid dit jag återvänder.Till konsten och sökandet efter det sanna uttrycket. Att skapa är för mig en livsnödvändighet. Jag har i min ateljé skapat mig ett eget rum, en plats där jag kan återhämta mig själv och uttrycka något av det som är viktigt i mitt liv.Jag tror att det finns ett skapande behov hos oss alla men vi växer ofta ifrån det. Vissa skapar med färg, andra bygger båtar, gräver rabatter eller skapar relationer och fred i världen. Min väg har blivit måleriet och där i konsten ligger mitt hjärta, det är alltid konsten som visar mig vidare på vägar framåt.Både i mitt eget skapande, barnens skapande i mitt arbete och andra konstnärers skapande. Det finns nog inget som går upp mot en sann konstupplevelse,och då kan det vara av en installation, en målning eller en skulptur... Jag blir inspirerad av barnens arbete eftersom jag ser konsten där i barnens arbete och jag ser att den uthållighet och passion som barnen använder sig av är densamma som konstnärens. Så jag funderar mycket på hur jag som vuxen kan förmedla , bibehålla, understödja , utmana barnen i sin nyfikenhet.Hur ska de kunna behålla sin skapandelust? I mitt arbete möter jag barn som sprudlar och bubblar över men när de kommer in i 11-12 års åldern läggs censuren och det självkritiska ögat som ett bedrägligt filter över deras bildskapande. Detta är en utmaning för mig att gå emot!Så idag försöker jag stå med ett ben i varje läger. Konsten och pedagogiken.Därför har jag idag hamnat här på en Atelieristautbildning, kanske kan jag få några svar här??? Eller kommer jag kanske aldrig att hitta svar på alla funderingar , men det kanske är i sin ordning. Eller är det kanske det som är svaret??Det finns inga svar... En av livets paradoxer.Som konstnär älskar jag den friheten att få sväva i det ofärdiga, att hela tiden söka vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar