Hur hänger en pedagogisk miljö ihop med det skapande arbetet?

I de förskolemiljöer som vi besökt under hösten så ser man ett klart och tydligt sammanhang mellan pedagogik och skapande.  
Det jag ständigt återkommer till i dessa miljöer är: Sinnlighet , Förundran och Nyfikenhet som de tre ledorden för en kreativ miljö. Dvs de skapar förutsättningar för ett skapande.
Men en miljö måste ju också ha en struktur inbyggd, en tanke med själva användandet.Och hur kan man tillämpa frågan på en annan lärandemiljö än förskolan? Så nu skall jag försöka relatera frågan till min specifika arbetsituation.
På min egen arbetsplats ( en bildateljé på Kulturskolan ) har jag rejäla ytor, många platser att välja att vara på, lätttillgängliga material , mycket material fast på bestämda platser och en struktur på lektionerna som både lär och ger kunskap och som skapar en trygghet att försöka själv.Detta är ju inte alls något unikt utan finns ju på förskolan också men eftersom mina elever är större behöver de också andra utmaningar att lära sig. Därför är det inte bara den yttre miljön som är viktig utan förhållningssättet. Vad kan hända när jag går in i det här rummet? Vad är tillåtet här? Hur använder jag dessa redskap i det här sammanhanget? Vem blir jag i det här rummet?
Eller om inte den vackra ytan fylls med innehåll blir det meningslöst därför är den pedagogiska tanken alltid så viktig!

Jag introducerar olika material och olika tekniker gång för gång men efterhand som barnen blir vana vid olika uttryck så får de själva kombinera och plocka fram det de behöver.De uppmuntras till självständighet.
Om man skall måla måste man ju veta en massa om färg till exempel. Vad är färg? Hur reagerar två färger som möts i en bild? Är en blå färg alltid samma om det finns en grön bredvid eller om det finns en orange?
Färg ,för mina barn i min undervisning, är alltså förutom det sinnliga i upplevelsen också en källa till kunskap, en ökad självsäkerhet med materialet.De lär sig genom konkreta erfarenheter. 
För att sporra deras vilja att våga måste man gå på en balansgång mellan trygghet och utmaning. Tryggheten kan miljön till vissa delar stå för - de vet hur akrylfärg fungerar, de vet var den finns och de vet att man inte har samma papper till teckning som till akvarellfärg.
Men jag vill också få barnen att som Vygotskij säger: "Köra upp nya hjulspår" dvs att arbeta med bildskapande som ett sätt att utveckla sitt kreativa seende.
Där är både det sociala sammanhanget , att vara en del i en grupp och att få plats som individ viktigt!
En trygg repektfull attityd mot varandra där vi lyssnar på varandra. Där är värderingar som demokrati och medbestämmande viktiga för att alla skall få känna att de får finnas som de personer de är. OM toleransen är hög och det finns en respektfull attityd där olika åsikter får finnas - så vågar jag skapa mina egna bilder utan att någon retas, skrattar eller hånar min bild.

Ett barn som är inne i en kreativ process för en inre dialog mellan sig själv och bilden. Ofta är lektionerna och bildskapande  en tyst process, en akt av inåtvändhet eller om man så vill- en självreflektion. Så skall det få vara men lika ofta kan det vara viktigt att få härma sin kompis och imitera något som är fint - så
Tillåtande av varje barns uttryck är viktigt!
Och sist men inte minst: reflektionen, eftertanken, vi pratar om vad som hände, svårigheter och erfarenheter.
I det sammanhanget är det viktigt att saker får stå kvar framme och att arbeten kan fortsätta få pågå. Det är också viktigt att bilder får hänga på väggarna och att vi på så sätt får en ny blick för det vi gjort varje gång vi ser den! Så tre ord till: Reflektion, Kontinuitet och Bekräftelse.



Det skapande arbetet är ju en process som innefattar hela mitt jag. Där finns plats för min historia . Där finns mina erfarenheter med likaväl som att slumpen eller intuitionen ska få styra.