Utställning på Frölunda Kulturhus 12 januari

                              Mats Bergmans. Foto: Phil Jamieson.

"Dansglädje och empati för djuren är temat i nästa utställning ”Sverige dansar för Djurens Rätt”. I en fotoutställning med bilder från föreningen Djurens Rätts kalender för år 2012 visas kontakten mellan människor och djur när den är som bäst ."


Detta är ett utdrag ur katalogen från Frölunda Kulturhus och just denna bild stod jag länge framför och undrade vad det var som var så absurt med den??
Ett gäng glada killar med oklanderligt vita byxor med breda soliga leenden framför en liten getaflock med smutsiga klövar och butter uppsyn. Kanske det var kontrasten som fångade mig först?
Hela utställningen kändes som en märklig manifestation. vad hade detta att göra med djurens rättigheter tänkte jag? Texterna gav heller ingen vägledningöver vad man ville visa på. Vilka förhållanden ville man ändra på? Var det djurens rätt att ha en mänsklig husse eller matte? Eller är det människans rätt att ha ett husdjur? Som hundägare vet jag hur lätt vi människor överför mänskliga egenskaper på hunden utan att veta hur en HUND fungerar. Deras kommunikation är väldigt olik vår kommunikation tillexempel tittar vi människor varandra i ögonen för att hälsa men hos hunden uppfattas det som ett hot. 

Det fanns en text som var väldigt märklig som handlade om hur dansbandet Klaz-Ingelaz gärna ville medverka till att ändra på normer genom att visa att gäss inte är dumma, eller något i den stilen, vem sa att gäss var dumma?? Inte den som har levt med gäss i alla fall.
Kontakten mellan dansbandsmusikerna och djuren var till 80 % fejkad, djuren var "lånade" men skulle stå som ett attribut för kärlek mellan människa och djur. Men många gånger upplevde jag det som att djuren var en assesoar till artisterna, som en snygg väska eller en kuliss.Det fanns helt enkelt ingen kommunikation mellan djuren och artisterna. Det var provocerande för mig som är en sann djurvän och vet vilken kontakt man kan ha med djur och vad de kan betyda. En del av bilderna där artisten umgicks med sitt eget djur så syntes skillnaden med en gång!

Däremot är ju inte syftet dåligt för det och säljer man många kalendrar för den goda sakens skull så spelar det kanske ingen roll. Men varför inte visa på de situationer som verkligen visar på sann kommunikation mellan djur och människa, tänkte jag.... Men det kanske är nästa års kalender??

 Det var intressant att prata om utställningen i samtalsformen "Sokratiska samtal"  framförallt för att man görs medveten om HUR man pratar i grupp eller HUR man själv agerar i en grupp. Vi var mycket väluppfostrade och höll vårat gruppmål, nämligen att inte avbryta varandra och ju fler åsikter som kom fram runt utställningen ju mer nyanserad blev bilden av den. Det var kul att lyssna på allas åsikter om utställningen och det finns ju inget rätt eller fel bara olika uppfattningar.