" På väg mellan Folkhem och Akopalyps"
Så kallade Fredrik Gunve sin föreläsning och det tycker jag var en väldigt bra sammanfattning av den bildutveckling som vi har genomgått i samhället de sista 40 åren.
Fredrik visade videoverk och installationer av flera amerikanska konstnärer.
Ett videoverk som var väldigt starkt var av Paul McCarthy och gjordes 1987. Det beskriver en övergreppssituation , så som jag tolkar det - säkerligen självupplevd. Verket heter också "Family Tyranny/ Cultural Soup". Man blir oerhört påverkad av verket, det är inga behagliga scener som visas, något som liknar ett människohuvud - ser mest ut som en fotboll - med en tratt i och en pappa som pratar hela tiden om att pojken måste äta upp maten , medan han häller i en grötliknande geggig smet in i barnet. Hela tiden säger han att barnet ska vara duktigt och äta upp. Sedan finns det också mer övergreppsliknande scener med våld där den vuxne förgriper sig på barnet.Ett verk som handlar om MAKT som vi så många gånger på denna kurs har pratat om!
Här blev det tydligt vilken MAKT vi vuxna har över barnet och ofta pågår maktmissbruk i familjen. Det är ju en del av vårt ansvar som pedagoger att se om barnet blivit utsatt för tvång hemma eller våld inom familjen. Därför vill jag ta upp detta verk och försöka förstå det i sitt sammanhang.
Jag ser på verket som i Tove Janssons bilder, en koppling mellan det personliga och biografiska och vad som visas.
Man kan tycka vad man vill om verket, jag är mest glad då Fredrik stänger av det, men faktum är att Konstnären Paul Mc Carthy , i sin konst , som vuxen tar sig rätten att ta tillbaka makten över sitt liv. Att berätta en mörk historia och genom det bearbeta sitt eget trauma.En annan person som inte blivit konstnär hade skapat ett musikstycke eller skrivit en pjäs om sina erfarenheter.
Vad är bra och dålig konst? Man har så klart rätt att tycka, men konsten har också rätt att få visas i alla sina aspekter. Vem skulle annars bestämma vad som skall visas? Och det ställer också frågor om detta är konst överhuvudtaget? I min mening är det konst så länge en konstnär har gjort det. Hade ett barn gjort det hade det inte varit konst.
Det måste vara konst i ett professionellt utövande för att få kallas konst såklart! Vi pratar ofta om barns bilder som konst, det kanske man skall ifrågasätta? Barns bilder kan vara små konstverk men låt barnen få berätta med alla möjliga språk. som en självklarhet. Det är ett behov alla barn har , att uttrycka sig med bilder , när man är barn.
Möjligtvis kan man däremot säga att konstnären har närmare till barnet inom sig.
Jag funderar på varför vi så gärna vill bedöma konst? Vi bedömer ju inte barnens bilder?
Jag tycker inte om all konst, men jag tycker heller inte om all musik eller all teater. Konsten har en alldeles egen kraft som är svår att analysera, kanske är det just dess frihet att påstå något, eller att bryta med en konvention , som kan vara provocerande.
Diskussionen om god och dålig smak i konsten har alltid funnits.
Vid sekelskiftet refuserades impressionisterna från de finare salongerna i Paris för att deras konst var gräslig. Bara en massa färgfläckar och inget klassiskt måleri, det sågs på som slarvigt och nonchalant genomfört.
Jag tycker att konst som ställer frågor och berör är bra konst. Sedan kan det beröra oss och lyfta fram otäcka saker som vi helst vill blunda för. All samtidskonst i dag, enligt Fredriks analys, handlar om relationer mellan människor. Då är ju vi som betraktare också en del av verket, alltså det är viktigt att vi blir berörda.Det är också viktigt i en demokrati att alla uttryck inom konsten får finnas.
Tänker på att konstnärer som berör eller sätter fingret på obehagliga frågor , i många länder till och med blir hotade till livet, så stark är konstens kraft !
lördag 7 april 2012
Därför tror jag att bildanalys behövs i det skapande arbetet:
Först reflekterar jag över vad jag fick ut av Tarjas föreläsning om "Den farliga resan" :
BILDANALYS:
Tarja gick igenom historiken runt sagoberättande från fabel och det muntliga berättandet till när Bruno Bettelheim på 70-talet formulerade mer psykoanalytiska teorier på barnbilder.
Historiskt har sagan alltid haft ett syfte att uppfostra barn i rätt och fel handlande och visat på faror som finns i vuxenlivet. Från början var det fabler, dvs ofta djur med olika mänskliga egenskaper. Barnen kunde identifiera sig med de olika djurens egenskaper. Kyrkomålningar på väggarna är också bilder som fanns före boktryckarkonsten på 1400-talet. Sedan kom bilder i den bibliska traditionen där man visade historier ur evangelierna. Många som inte kunde läsa kunde ändå leva sig in i Bibelns budskap. Bruno Bettelheim menade att sagan har en katharsisk effekt på barnen, dvs genom att lyfta fram olika karaktärer kan barnen träna sig på och förstå mönster i sitt beteende.
Allt för att kategorisera världen och få verktyg att lösa existensiella frågor.
Ex.vis( egen reflektion) Det kan vara Hans och Greta som går för långt hemifrån och träffar på häxan i pepparkakshuset.
Det kan vara Askungen som förmedlar frågor om dygd, förnöjsamhet med sin lott i livet och att belöningen kan komma om man tror på drömmen om lycka. Det kan vara kraften i att konfrontera något hotfullt, så kysser man grodan eller slänger den i väggen kan den förvandlas.
När vi då kastade oss över Tove Janssons "Den farliga resan" fick vi analysa på 2 olika nivåer:
1. Denotativ Nivå -vad är det jag ser? och 2. Den konnotativa nivån - Vad är det jag inte kan se?
Vi tittade bara på bild nr.2.
Egna tankar om Svårigheter och reflektioner:
Det var intressant att försöka förhålla sig objektivt analyserande för att titta på färg, form och komposition i bilderna.
Det var väldigt svårt att inte gå in och tolka och vår grupp hade diskussioner om just detta , hur lätt vi gör tolkning av bilder utifrån olika erfarenheter som : kön, klass, kulturell kontext, geografisk tillhörighet,tidigare erfarenheter bland annat.
På den Konnotativa nivån såg vi mycket intressanta spel mellan motsatser. Mörk/ljus, trygg/otrygg, rörelse /stillhet.
Vad detta symboliserar blev ju en psykologisk tolkning av hur vi trodde att Tove Jansson ville skildra den lilla till synes vanliga flickan i gräset med sin söta katt bredvid sig och hennes äventyr. Vi diskuterade bland annat om hon blev rädd för katten eller om katten blev rädd för henne? I sammanhanget funderade vi också på om vi känner oss så berörda p g a att vi bor i Skandinavien och känner igen det "nordiska ljuset" i bilderna. Hur ser ett barn från Somalia på dessa bilder?
Vi diskuterade också den transformativa underliggande betydelsen av bild nr, 2 . Vad har hänt i berättelsen eftersom bilden plötsligt hade en helt annan suggestiv stämning mot bild nr. 1. Just transformationen in i en annan värld tror vi att denna bild ville förmedla. Det är ett skymningsljus i bilden, vi befinner oss mellan dag och natt. Har flickan somnat och bara drömmer? Även bildmässigt finns det en spegling av solen , eller är det månen som gör att man inte riktigt vet i vilket landskap man befinner sig...
För barn som hör på denna saga så är bilderna väldigt starka och berör väldigt mycket med sitt färg och formspråk.
De lämnar ingen oberörd, livet är fyllt av faror, äventyr och utmaningar och den lilla vanliga flickan visar sig bära på ett stort mod inom sig! När vi fick höra Tarjas redovisning av Tove Janssons livserfarenheter så kändes hela bildberättelsen som en biografisk skildring. Men eftersom den inte är uttalat personlig utan rör sig på en mer arketypisk nivå så kan man själv och de barn som ser bilderna identifiera sig med den. Min egen reflektion är att boken handlar om en inre resa som Tove själv har gjort. men den blir allmängiltig och skänker tröst. En skog kan vara dyster och mörk när man går in i den, men ljus och vacker då man vandrar vägen tillbaka. Det var intressant att få denna bildanalys och jag kopplar genast samman bildanalysen med föreläsningen om Det analytiska Ögat och hur viktigt det är med Visuell Kompetens när vi arbetar med bilder med barn.
Eftersom bilder ofta rör sig på en mer subjektiv, transformerande nivå kan de ibland berätta viktiga saker för oss om vad barnen egentligen vill berätta och förmedla. Sen behöver man inte tro att barn som bara ritar vapen har problem med sin aggressivitet men jag tycker att man som pedagog har ett ansvar att se , och då menar jag verkligen SE på barns bilder och prata med dem om vad de vill förmedla. Likaså tror jag att när ett barn vill höra samma saga om och om igen så betyder det att det finns något i sagan som attraherar barnet i själen och att det för varje gång det hör sagan, bearbetar en problematik som finns inom barnet också. Jag tror att sagor kan göra det omedvetna medvetet. Sagor är Viktiga!Det finns en massa spännande litteratur i ämnet som jag kan rekommendera:
Åke Högberg: "Att utvecklas med symboler" har exempelvis skrivit om Tove JAnssons bok: "Det osynliga barnet" och kapitlet heter Att få ett eget ansikte.
Katta Nordenfalk: Barns Bilder - och solen lyste blå : s. 26:
" "Sagor, myter och inte minst egna bilder är de medel varmed demoner kan bindas och rädslan försvinna. Binds de inte visar de sig som våld i barnets beteende, våld som inte har någon logisk orsak. Rädsla är ett viktigt tillstånd i barnets mentala tillvaro. Vi ska inte bespara barnet rädslan utan hjälpa dem att bearbeta den i en fantasivärld."
Knut Brodin: "Barnbild och bildspråk"
En del av bild nr 2. Källa: Google.
BILDANALYS:
Tarja gick igenom historiken runt sagoberättande från fabel och det muntliga berättandet till när Bruno Bettelheim på 70-talet formulerade mer psykoanalytiska teorier på barnbilder.
Historiskt har sagan alltid haft ett syfte att uppfostra barn i rätt och fel handlande och visat på faror som finns i vuxenlivet. Från början var det fabler, dvs ofta djur med olika mänskliga egenskaper. Barnen kunde identifiera sig med de olika djurens egenskaper. Kyrkomålningar på väggarna är också bilder som fanns före boktryckarkonsten på 1400-talet. Sedan kom bilder i den bibliska traditionen där man visade historier ur evangelierna. Många som inte kunde läsa kunde ändå leva sig in i Bibelns budskap. Bruno Bettelheim menade att sagan har en katharsisk effekt på barnen, dvs genom att lyfta fram olika karaktärer kan barnen träna sig på och förstå mönster i sitt beteende.
Allt för att kategorisera världen och få verktyg att lösa existensiella frågor.
Ex.vis( egen reflektion) Det kan vara Hans och Greta som går för långt hemifrån och träffar på häxan i pepparkakshuset.
Det kan vara Askungen som förmedlar frågor om dygd, förnöjsamhet med sin lott i livet och att belöningen kan komma om man tror på drömmen om lycka. Det kan vara kraften i att konfrontera något hotfullt, så kysser man grodan eller slänger den i väggen kan den förvandlas.
När vi då kastade oss över Tove Janssons "Den farliga resan" fick vi analysa på 2 olika nivåer:
1. Denotativ Nivå -vad är det jag ser? och 2. Den konnotativa nivån - Vad är det jag inte kan se?
Vi tittade bara på bild nr.2.
Egna tankar om Svårigheter och reflektioner:
Det var intressant att försöka förhålla sig objektivt analyserande för att titta på färg, form och komposition i bilderna.
Det var väldigt svårt att inte gå in och tolka och vår grupp hade diskussioner om just detta , hur lätt vi gör tolkning av bilder utifrån olika erfarenheter som : kön, klass, kulturell kontext, geografisk tillhörighet,tidigare erfarenheter bland annat.
På den Konnotativa nivån såg vi mycket intressanta spel mellan motsatser. Mörk/ljus, trygg/otrygg, rörelse /stillhet.
Vad detta symboliserar blev ju en psykologisk tolkning av hur vi trodde att Tove Jansson ville skildra den lilla till synes vanliga flickan i gräset med sin söta katt bredvid sig och hennes äventyr. Vi diskuterade bland annat om hon blev rädd för katten eller om katten blev rädd för henne? I sammanhanget funderade vi också på om vi känner oss så berörda p g a att vi bor i Skandinavien och känner igen det "nordiska ljuset" i bilderna. Hur ser ett barn från Somalia på dessa bilder?
Vi diskuterade också den transformativa underliggande betydelsen av bild nr, 2 . Vad har hänt i berättelsen eftersom bilden plötsligt hade en helt annan suggestiv stämning mot bild nr. 1. Just transformationen in i en annan värld tror vi att denna bild ville förmedla. Det är ett skymningsljus i bilden, vi befinner oss mellan dag och natt. Har flickan somnat och bara drömmer? Även bildmässigt finns det en spegling av solen , eller är det månen som gör att man inte riktigt vet i vilket landskap man befinner sig...
För barn som hör på denna saga så är bilderna väldigt starka och berör väldigt mycket med sitt färg och formspråk.
De lämnar ingen oberörd, livet är fyllt av faror, äventyr och utmaningar och den lilla vanliga flickan visar sig bära på ett stort mod inom sig! När vi fick höra Tarjas redovisning av Tove Janssons livserfarenheter så kändes hela bildberättelsen som en biografisk skildring. Men eftersom den inte är uttalat personlig utan rör sig på en mer arketypisk nivå så kan man själv och de barn som ser bilderna identifiera sig med den. Min egen reflektion är att boken handlar om en inre resa som Tove själv har gjort. men den blir allmängiltig och skänker tröst. En skog kan vara dyster och mörk när man går in i den, men ljus och vacker då man vandrar vägen tillbaka. Det var intressant att få denna bildanalys och jag kopplar genast samman bildanalysen med föreläsningen om Det analytiska Ögat och hur viktigt det är med Visuell Kompetens när vi arbetar med bilder med barn.
Eftersom bilder ofta rör sig på en mer subjektiv, transformerande nivå kan de ibland berätta viktiga saker för oss om vad barnen egentligen vill berätta och förmedla. Sen behöver man inte tro att barn som bara ritar vapen har problem med sin aggressivitet men jag tycker att man som pedagog har ett ansvar att se , och då menar jag verkligen SE på barns bilder och prata med dem om vad de vill förmedla. Likaså tror jag att när ett barn vill höra samma saga om och om igen så betyder det att det finns något i sagan som attraherar barnet i själen och att det för varje gång det hör sagan, bearbetar en problematik som finns inom barnet också. Jag tror att sagor kan göra det omedvetna medvetet. Sagor är Viktiga!Det finns en massa spännande litteratur i ämnet som jag kan rekommendera:
Åke Högberg: "Att utvecklas med symboler" har exempelvis skrivit om Tove JAnssons bok: "Det osynliga barnet" och kapitlet heter Att få ett eget ansikte.
Katta Nordenfalk: Barns Bilder - och solen lyste blå : s. 26:
" "Sagor, myter och inte minst egna bilder är de medel varmed demoner kan bindas och rädslan försvinna. Binds de inte visar de sig som våld i barnets beteende, våld som inte har någon logisk orsak. Rädsla är ett viktigt tillstånd i barnets mentala tillvaro. Vi ska inte bespara barnet rädslan utan hjälpa dem att bearbeta den i en fantasivärld."
Knut Brodin: "Barnbild och bildspråk"
En del av bild nr 2. Källa: Google.
lördag 31 mars 2012
Alternativ reklam på stan i Göteborg just nu!
De flesta har väl lagt märke till The Art Break i skyltskåpen i stan. JCDecaux s...om äger skåpen slår ett slag för konsten ute i gatumiljön. Konstnären bakom verken är Per-Ivar Lindkrantz.
Jag blir i alla fall lite glad av att möta annat än reklam!
www.jcdecaux.se/theartbreak/
Jag blir i alla fall lite glad av att möta annat än reklam!
www.jcdecaux.se/theartbreak/
söndag 18 mars 2012
Egen skapande bilduppgift 3
"Nyskapande i tredimensionella material"
Jag jobbar ofta med barnen i återvinningsmaterial och kände mig först lite begränsad av uppgiften eftersom jag såg flera av barnens alster för mina ögon. Men materialet som jag valde ur skrothörnan blev en bit frigolit, en elkabel och , några kilar i trä och en bit av en gammal trävisp. Jag sammanfogade dessa delar med limpistol. Skapelsen blev ganska enkel och jag kände att det fanns ett spel emellan hur föremålen relaterade till varandra, Jag kände att det blev mer som en scen , än ett föremål, som ville säga något till mig.
Jag bestämde mig då för att skapa en liten berättelse runt mitt verk och frågade barnen vad de tyckte att mitt verk föreställde. Först förklarade jag att detta var en uppgift som jag skulle göra på min kurs och vilka förutstättningarna var för mig.
Jag fick en hel del tips på titlar som jag redovisar nedan:
Kortslutning- Diskkran med vatten- Regnbåge med träd - Vattenkranen - Blomma-Elektricitet - Träddusch -
Rinnande vatten - Gatlykta som lyser på träd.
Det intressanta med detta var att barnens och mina associationer gick väldigt mycket åt samma håll. Jag såg en liten scen ute i naturen framför mig. Jag tänkte på det stormiga trädet som lutade sig över en liten vindpinad buske . En trädgårdsslang med vatten som ger nytt liv åt en gammal förtorkad buske i rabatten. Mina associationer gick också åt högtalare med information som man kan höra ibland då man väntar på spårvägen.
Steg 2 i min process var att undersöka vad som kunde hända då jag tog ut verket i en miljö i naturen . Men för att ha något att jämföra med ville jag också titta på verket inomhus för att se om det då ville säga något annat till mig. Jag insåg att ett konstverk kan ha helt olika budskap beroende på i vilken omgivning det befinner sig!
SÅ HÄR SÅG DET UT UTOMHUS: Jag har nu lagt till naturmaterial som löv, mossa, torrt gräs.
Jag har alltså provat konstverket på olika platser och tänker att detta är en fördjupning av att jobba med skrotskulpturer. Vad händer då de står i dessa olika miljöer? Hur förändras uttrycket inne/ute? Jag ville också jobba med storleken och vilken skillnaden blir i uttryck om man ändrar på skalan. Skala är ju alltid i förhållande till något annat - dvs i en stor omgivning kan verket bli litet och försvinna. Man kan också genom att fotografera det i olika perspektiv förskjuta betydelsen och vrida och vända på perspektiven. Som när barnen tecknar de mest betydelsefulla personerna störst, i en teckning Eftersom jag ofta arbetar med skrot och tidigare i höstas redovisade några av barnens alster ( se blogg OM FILURER 3/11 2011 samt RETURSKULPTUR 26/9 2011) så tänker jag att nu skall jag ta med barnen ut i närområdet så kan vi undersöka vad skulpturerna vill förmedla till oss utanför klassrummet!! Då kan vi också leka med perspektiv och skalor och betydelser.
Det var roligt att undersöka konstverket på olika platser och leka med olika betydelser genom att lägga till rekvisita. Jag skulle lätt kunnat fortsätta med utforskandet och flyttat runt det lilla konstverket i nya miljöer och prövat hur uttrycket skulle ändras ännu mer radikalt! Hade tankar på att låta det flyta på vatten men hittade inget bra vattendrag under min lilla promenad!Tänkte också på om det kanske kunde skrämma ankorna eller om det skulle flyta bort från mig, så det fick vara!
Jag jobbar ofta med barnen i återvinningsmaterial och kände mig först lite begränsad av uppgiften eftersom jag såg flera av barnens alster för mina ögon. Men materialet som jag valde ur skrothörnan blev en bit frigolit, en elkabel och , några kilar i trä och en bit av en gammal trävisp. Jag sammanfogade dessa delar med limpistol. Skapelsen blev ganska enkel och jag kände att det fanns ett spel emellan hur föremålen relaterade till varandra, Jag kände att det blev mer som en scen , än ett föremål, som ville säga något till mig.
Jag bestämde mig då för att skapa en liten berättelse runt mitt verk och frågade barnen vad de tyckte att mitt verk föreställde. Först förklarade jag att detta var en uppgift som jag skulle göra på min kurs och vilka förutstättningarna var för mig.
Jag fick en hel del tips på titlar som jag redovisar nedan:
Kortslutning- Diskkran med vatten- Regnbåge med träd - Vattenkranen - Blomma-Elektricitet - Träddusch -
Rinnande vatten - Gatlykta som lyser på träd.
Det intressanta med detta var att barnens och mina associationer gick väldigt mycket åt samma håll. Jag såg en liten scen ute i naturen framför mig. Jag tänkte på det stormiga trädet som lutade sig över en liten vindpinad buske . En trädgårdsslang med vatten som ger nytt liv åt en gammal förtorkad buske i rabatten. Mina associationer gick också åt högtalare med information som man kan höra ibland då man väntar på spårvägen.
Steg 2 i min process var att undersöka vad som kunde hända då jag tog ut verket i en miljö i naturen . Men för att ha något att jämföra med ville jag också titta på verket inomhus för att se om det då ville säga något annat till mig. Jag insåg att ett konstverk kan ha helt olika budskap beroende på i vilken omgivning det befinner sig!
SÅ HÄR SÅG DET UT UTOMHUS: Jag har nu lagt till naturmaterial som löv, mossa, torrt gräs.
OCH NÄR JAG KOM IN BLEV DET ETT ANNAT UTTRYCK; Nu la jag återigen till nya föremål för att leka med betydelser.....
Jag har alltså provat konstverket på olika platser och tänker att detta är en fördjupning av att jobba med skrotskulpturer. Vad händer då de står i dessa olika miljöer? Hur förändras uttrycket inne/ute? Jag ville också jobba med storleken och vilken skillnaden blir i uttryck om man ändrar på skalan. Skala är ju alltid i förhållande till något annat - dvs i en stor omgivning kan verket bli litet och försvinna. Man kan också genom att fotografera det i olika perspektiv förskjuta betydelsen och vrida och vända på perspektiven. Som när barnen tecknar de mest betydelsefulla personerna störst, i en teckning Eftersom jag ofta arbetar med skrot och tidigare i höstas redovisade några av barnens alster ( se blogg OM FILURER 3/11 2011 samt RETURSKULPTUR 26/9 2011) så tänker jag att nu skall jag ta med barnen ut i närområdet så kan vi undersöka vad skulpturerna vill förmedla till oss utanför klassrummet!! Då kan vi också leka med perspektiv och skalor och betydelser.
Det var roligt att undersöka konstverket på olika platser och leka med olika betydelser genom att lägga till rekvisita. Jag skulle lätt kunnat fortsätta med utforskandet och flyttat runt det lilla konstverket i nya miljöer och prövat hur uttrycket skulle ändras ännu mer radikalt! Hade tankar på att låta det flyta på vatten men hittade inget bra vattendrag under min lilla promenad!Tänkte också på om det kanske kunde skrämma ankorna eller om det skulle flyta bort från mig, så det fick vara!
fredag 9 mars 2012
En Battle på HDK
Måste bara skriva ner mina färska intryck från gårdagens Battle!
Så mycket förutfattade meningar man kan ha när man ställs inför en ny uppgift! Alla grupper fick 1,5 timme på sig att öva in en scen eller ett scenario för att visa upp hur man kan arbeta med ljus.
Vi diskuterade mycket noga och ingående tillvägagångssättet, tiden, dramatiska effekter. Vi vände och vred på tankarna för att verkligen ge våra kursdeltagare en häftig upplevelse av ljus. Vår grupp skulle visa upp en jättehäftig ljusscen med väl inövade moment av ett stegrat ljus! Vi skulle börja i ett kolmörkt rum med ett litet stearinljus som tänds och som sedan skulle sluta i en ljusshow på overheaden!
Men vad händer istället?
Jo, Istället fick vi Battla oss igenom en redovisning, dvs försöka improvisera i stunden, slänga våra invanda redovisningsmönster åt sidan, sporras av de andras framträdanden och ta för oss, glänsa i oss själva som ljus och släppa på blyghet, hämningar, invanda roller och LEKA!!!
Ja, vi kastades in i ett helt nytt sätt att redovisa på som verkligen satte fingret på frågor som:
- "Var befinner jag mig i för position eller roll då jag vill visa min kreativitet?!"
Det är lätt att vara en duktig lärare/pedagog och visa upp hur mycket idéer man har, och att visa hur mycket man kan.
- Vilken är min "comfort Zone"?
Jag är ju van vid att stå där framme och leda , visa och förklara. Det känns tryggt att alltid vara samma slags lärare.
- Vad är mina preferenser för det estetiska då man ställs inför en ny utmaning?
Vi tyckte att vi valde ett mångfacetterat sätt att visa upp olika sätt att uttrycka ljus på...Men om det mångfacetterade ändå bara är en liten del av spektrat???
- Vad tror jag är intressant att visa upp för barnen?
Vi valde en magisk ingång, lite klassisk sagostämning och sedan en fräck rolig robotaction del... Varför tror vi att det är vad barnen vill ha?
- Vilken lärarroll visar jag upp för barnen?
Vågar vi släppa på kontrollen ibland för att släppa fram improvisationen och leken i samspelet med barnen eller är även den fria delen i lärandet inom gränsen för kontroll?
Sammanfattningsvis ställer jag mig frågan :Hur långt vågar vi släppa in andras idéer och ta intryck av dem?
All undervisning handlar ju om att vara lyhörd för relationer och varje relation är ju individuell så hur mycket MOD har vi att se varje enskilt barn och ta hänsyn till vilken roll barnet vill spela - undervisningen handlar ju lika mycket om mottagandet hos barnet.Om inte kunskapen förmedlas och tas emot spelar det ju ingen roll hur mycket jag kan om mitt ämne!
Tack för en härligt befriande uppgift som gav mycket mer än om vi bara skulle ha fått visa upp det vi redan kan!!Vi kastades ut ur våra bekvämlighetszoner och ett kreativt kaos uppstod!
Så mycket förutfattade meningar man kan ha när man ställs inför en ny uppgift! Alla grupper fick 1,5 timme på sig att öva in en scen eller ett scenario för att visa upp hur man kan arbeta med ljus.
Vi diskuterade mycket noga och ingående tillvägagångssättet, tiden, dramatiska effekter. Vi vände och vred på tankarna för att verkligen ge våra kursdeltagare en häftig upplevelse av ljus. Vår grupp skulle visa upp en jättehäftig ljusscen med väl inövade moment av ett stegrat ljus! Vi skulle börja i ett kolmörkt rum med ett litet stearinljus som tänds och som sedan skulle sluta i en ljusshow på overheaden!
Men vad händer istället?
Jo, Istället fick vi Battla oss igenom en redovisning, dvs försöka improvisera i stunden, slänga våra invanda redovisningsmönster åt sidan, sporras av de andras framträdanden och ta för oss, glänsa i oss själva som ljus och släppa på blyghet, hämningar, invanda roller och LEKA!!!
Ja, vi kastades in i ett helt nytt sätt att redovisa på som verkligen satte fingret på frågor som:
- "Var befinner jag mig i för position eller roll då jag vill visa min kreativitet?!"
Det är lätt att vara en duktig lärare/pedagog och visa upp hur mycket idéer man har, och att visa hur mycket man kan.
- Vilken är min "comfort Zone"?
Jag är ju van vid att stå där framme och leda , visa och förklara. Det känns tryggt att alltid vara samma slags lärare.
- Vad är mina preferenser för det estetiska då man ställs inför en ny utmaning?
Vi tyckte att vi valde ett mångfacetterat sätt att visa upp olika sätt att uttrycka ljus på...Men om det mångfacetterade ändå bara är en liten del av spektrat???
- Vad tror jag är intressant att visa upp för barnen?
Vi valde en magisk ingång, lite klassisk sagostämning och sedan en fräck rolig robotaction del... Varför tror vi att det är vad barnen vill ha?
- Vilken lärarroll visar jag upp för barnen?
Vågar vi släppa på kontrollen ibland för att släppa fram improvisationen och leken i samspelet med barnen eller är även den fria delen i lärandet inom gränsen för kontroll?
Sammanfattningsvis ställer jag mig frågan :Hur långt vågar vi släppa in andras idéer och ta intryck av dem?
All undervisning handlar ju om att vara lyhörd för relationer och varje relation är ju individuell så hur mycket MOD har vi att se varje enskilt barn och ta hänsyn till vilken roll barnet vill spela - undervisningen handlar ju lika mycket om mottagandet hos barnet.Om inte kunskapen förmedlas och tas emot spelar det ju ingen roll hur mycket jag kan om mitt ämne!
Tack för en härligt befriande uppgift som gav mycket mer än om vi bara skulle ha fått visa upp det vi redan kan!!Vi kastades ut ur våra bekvämlighetszoner och ett kreativt kaos uppstod!
söndag 4 mars 2012
Reflektionsmix från Stinas o Tarjas föreläsningar
Nya ord - nya intryck - nya tankegångar.
Varje ord har en viktig innebörd och flera återkommer eller beksriver ibland olika delar av samma process tänker jag....
Enligt Vygotskij finns en gång i processen i barns skapande som han beskriver som att först SE- att ta intryck - sedan HÄRMA- försöka rita av och återskapa. Under skapande processen där barnets kreativitet är med så uppstår moment av NYSKAPANDE.
Vygotskij pratar också om Fantasi och Minne . Tarja förklarar teorierna med att allt lärande befinner sig i ett kontinuerligt NU där vi har erfarenheter/historen bakåt med oss och är på väg in i Framtiden som är utmaningen där vi använder oss av dessa färdigheter Fantasi och Minne. Vilka minnesstrategier har barn?? Jo de sorterar och analyserar. JAg tänker: En del barn har svårt att sortera, dessa barn med olika syndrom har ju just en uppmärksamhetsstörning, de tar in för många intryck.
Stina pratar om vikten av att känna till var i klotter/bildutvecklingen barnet befinner sig för att kunna stötta och pusha barnet vidare ur sin APPROXIMALA zon.
Tarja pratar om VISUELL KOMPETENS - hur viktiga bilder är, vilka bilder vi väljer. Enligt Roland Barthes är vissa bilder s.k "PUNCTUM" bilder. dvs de beskriver processen tydligare.
Det analytiska ögat måste ta ställning OM ETIK -Kan bilder ljuga? OCH ESTETIK - Kan det vackra ta över?
Tarja pratar också om förmåga att se visioner som ett sätt att hitta kreativa lösningar.
Italienarna kallar det Previsionalità.
KREATIVITET är det som blir av att använda sin fantasi. Fantasin är motorn....
Tove Jansson pratar om DEN FARLIGA RESAN som vi skall ha bildanalys på nästa vecka.
Nu tog atelieristautbildningen ett nytt kliv framåt för mig igen denna veckan och jag fördjupar mig igen i teoribildningar om DET VISUELLA!!!!
onsdag 22 februari 2012
Stinas uppgift
Att möta ett nytt material för första gången.
Under hösten arbetade jag i ett konstprojekt med de minsta barnen ( 2 -3 år) på en förskola i Mölndal och introducerade olika färger, tekniker och skapande. Ett av materialen var Kol och barnen fick pröva på detta för första gången.Eftersom arbetet är en s.k serie som genomfördes med VG-regionens kulturpengar, hade vi träffats några gånger innan vi skulle teckna men jag kände inte barnen speciellt väl.
Men naturligtvis hade jag med mig flera av de vana förskollärarna och fick under ett tillfälle möjlighet att stå vid sidan av och se och observera hur barnen för första gången använde kolkrita. Jag tittade på två av pojkarna som förhöll sig helt olika till kolet. De var båda precis 2 år gamla men den ene pojken ( A ) var försiktig och avvaktande medan den andre pojken ( B ) förtjust gav sig hän i skapandet.Pojke B använde en kolkrita i varje hand och ritade ibland med båda samtidigt. Pojke B fortsatte tills allt blev en enda svart dimma och suddade med händerna över pappret. Hans papper blev också tecknat på från alla olika håll. Pojke A var mera försiktig och tog fler pauser i sitt arbete och tittade mycket på sin kolkrita.Han tecknade bara från ett håll hela tiden.
Pojkarna hade dock samma fascination för vad som hände på pappret . Båda började först dra några streck sedan undersökte de sina fingrar.De petade med fingret för att se om färgen satt för evigt kvar på pappret eller hur den skulle bete sig. Ingen av pojkarna hade någon speciellt utvecklat språk utan uttryckte sig med enstaka ord. Eftersom jag alltså inte kände barnen innan får jag bara förlita mig på förskollärarnas betygelser att de båda tyckte det var spännande fast de närmade sig kolet på olika vis.Min reflektion är att bilderna visar hur viktigt utforskandet och processen i sig är för de minsta barnen och hur de var totalt ointresserade av ett färdigt resultat. De arbetade i cirka 20 min. och jag tyckte det var ganska lång tid för så små barn.De gjorde 2 bilder var på denna stund och pappret var stort som ett A3.
Pojke A på bild 1-5
Pojke B på bild 6-10.
Under hösten arbetade jag i ett konstprojekt med de minsta barnen ( 2 -3 år) på en förskola i Mölndal och introducerade olika färger, tekniker och skapande. Ett av materialen var Kol och barnen fick pröva på detta för första gången.Eftersom arbetet är en s.k serie som genomfördes med VG-regionens kulturpengar, hade vi träffats några gånger innan vi skulle teckna men jag kände inte barnen speciellt väl.
Men naturligtvis hade jag med mig flera av de vana förskollärarna och fick under ett tillfälle möjlighet att stå vid sidan av och se och observera hur barnen för första gången använde kolkrita. Jag tittade på två av pojkarna som förhöll sig helt olika till kolet. De var båda precis 2 år gamla men den ene pojken ( A ) var försiktig och avvaktande medan den andre pojken ( B ) förtjust gav sig hän i skapandet.Pojke B använde en kolkrita i varje hand och ritade ibland med båda samtidigt. Pojke B fortsatte tills allt blev en enda svart dimma och suddade med händerna över pappret. Hans papper blev också tecknat på från alla olika håll. Pojke A var mera försiktig och tog fler pauser i sitt arbete och tittade mycket på sin kolkrita.Han tecknade bara från ett håll hela tiden.
Pojkarna hade dock samma fascination för vad som hände på pappret . Båda började först dra några streck sedan undersökte de sina fingrar.De petade med fingret för att se om färgen satt för evigt kvar på pappret eller hur den skulle bete sig. Ingen av pojkarna hade någon speciellt utvecklat språk utan uttryckte sig med enstaka ord. Eftersom jag alltså inte kände barnen innan får jag bara förlita mig på förskollärarnas betygelser att de båda tyckte det var spännande fast de närmade sig kolet på olika vis.Min reflektion är att bilderna visar hur viktigt utforskandet och processen i sig är för de minsta barnen och hur de var totalt ointresserade av ett färdigt resultat. De arbetade i cirka 20 min. och jag tyckte det var ganska lång tid för så små barn.De gjorde 2 bilder var på denna stund och pappret var stort som ett A3.
Pojke A på bild 1-5
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)